Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1652 - Preste- och borgareståndens förlikning med adeln - Tillsättandet af ett hemligt utskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen 1652.
457
nom goda förslag och uppsåt kunde blifva hindrade, ja ock kunde
hända, »att man måste svara till det man här i hemlighet kan hafva
talat». Han varnade för öfrigt ståndets ledamöter för »all otidighet uti
predikande, så att der ingalunda något inmänges, som öfverheten kan
offenderas utaf, de sjelfve det intet försvara och hela ministerium falla
derigenom uti misshag hos en och annan». Det syntes att
rättegången mot Messenius icke var förgäten. Efter densamma hade ock en af
drottningens hofpredikanter, som i sin predikan ordat mycket om
orättfärdiga domare, hvilket man ansett syfta på domen öfver Messenierne,
blifvit afsatt både från sin tjenst och sitt prestembete, hvarom
erkebiskopen äfven tycktes vilja erinra.
Både preste- och borgarestånden syntes åter vilja närma sig adeln.
Först infann sig från borgareståndet dess talman, jemte en annan
ståndets ledamot, på Riddarhuset, med begäran att ståndet, såsom
förut varit öfligt och äfven var kongl. maj:t behagligt, måtte få
meddela sig med adeln i förefallande vigtigare frågor, och ett par dagar
senare kommo äfven ombud från presteståndet med samma begäran.
Båda framställningarna mottogos med välvilja, och i allmänhet tycktes
under denna riksdag ett godt förstånd råda mellan adel, prester och
borgare.
Bondeståndet åter vidhöll den ställning, det under föregående
riksdag intagit. Dess talman bad drottningen ihågkomma hvad hon både
under och efter kriget lofvat, att, när freden vore betryggad, skulle
allmogen blifva förskonad från de skatter och utskylder, hvilka kriget gjort
nödvändiga. Fred var nu slutad och riket mäktigare än det någonsin
varit. Man hade vunnit stora och rika landskap i Tyskland, hvilka
borde inbringa riket betydande summor och gifva drottningen utvägar
att uppfylla sina löften. Frågan om kronogodsens återbringande till
kronan bragtes å nyo till tals inom ståndet, och dess klagomål mot
adeln voro icke färre eller mindre bittra än förut.
Adeln beslöt, på landtmarskalkens förslag, att rådföra sig med
rådet, innan den kungliga propositionen besvarades, och härvid var det
åter Axel Oxenstierna som ledde öfverläggningarna. Man anmärkte,
att han tycktes vara friskare, lifligare och verksammare, än man på tio
år sett honom, och att denna riksdag fick ett helt annat skaplynne än
den föregående, var sannolikt ganska väsentligt hans verk.
Sedan preste- och borgarestånden förklarat sig villiga till
gemensamma öfverläggningar med adeln, tillsattes ett utskott af ledamöter
från dessa tre stånd, utsedde af drottningen, att med henne och rådet
äfverlägga om de vigtigare frågorna.
Första sammanträdet hölls den 29 Oktober, då drottningen flera
gånger ålade samtlige utskottsledamöter att »hålla tyst och inom
dörrarna» hvad som under dessa öfverläggningar förekom. Med detsamma
tillkännagafs ock, att anledningen till detta hemliga utskotts tillsättande
var det osäkra förhållandet till tvänne bland Sveriges grannar,
Danmark och Polen. Danmark hade ingått ett förbund med Holland samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
