Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Statsförvaltningen - Förvaltningen i Halland - Förvaltningen i Pomern - Tribunalet i Wismar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Statsförvaltning en.
483
anledas ett omåttligt lurendrejeri», väcktes häraf mycket missnöje och
flere bland adeln sålde för en ringa penning sina gods för att bosätta
sig i Danmark. Den förste svenske befälhafvaren i Halland, Caspar
Otto Sperling, skall ock varit en egennyttig, hård och stundom
orättvis herre, föga lämplig att tillvägabringa Hallands närmare anslutning
till Sverige. Halland stäldes i afseende å kyrkostyrelsen under
superintendenten i Göteborg; men då der funnos flera gårdar, som varit
anslagna till Lunds domkyrka, gjorde den danske biskopen i Lund
anspråk på räntorna af dessa gårdar, ehuru landet blifvit afträdt till
Sverige. Dessa anspråk blefvo likväl ej af svenska regeringen
godkända.
Öarne Dagö och Ösel, som äfven i Brömsebrofreden afträddes till
Sverige, lades den förra till Estland och den senare till Lifland, med
hvilka de lätt och snart sammansmälte.
Pomern, Sveriges förnämsta landvinning i Tyskland, var dock för
svenska statsverket föga inbringande. Först uppstodo om dess gränser
långa och häftiga tvister med kurfursten af Brandenburg, i följd hvaraf
talrika svenska besättningar måste i landet qvarstanna. Dessa tvister,
under hvilka Sveriges talan fördes med kraft och ihärdighet af Johan
Liljeström, en duglig och pålitlig embetsmän ur Axel Oxenstiernas
skola, afslutades först genom ett fördrag af den 14 Maj 1653 i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Sveriges fordringar. Landet betraktades
emellertid fortfarande såsom en del af tyska riket och behöll i det
närmaste sin förra författning, ehuru det styrdes af en svensk
generalguvernör och åtskilliga andra svenska embetsmän. Landets hufvudstad
Stralsund hade begärt att fortfarande få höra till Hanseförbundet, och
då detta vägrades samt staden underkastades de svenska
tullförfattningarna, väckte sådant mycket missnöje. I allmänhet fordrade
besättningarna och försvarsverket i Pomern så stora utgifter, att Sverige
icke allenast hade ingen behållning af detta land, utan tvärt om ofta
måste lemna betydliga bidrag till dess förvaltningskostnad.
Wismar, Sveriges besittning i Mecklenburg, utsågs af Christina till
säte för en öfverdomstol, det s. k. Wismarska tribunalet, som med
mycken högtidlighet invigdes i Maj 1653. Alla de till Sverige afträdda
tyska landskapen hade vid de westfaliska fredsunderhandlingarna ifrigt
yrkat att fortfarande få styras efter sina förra lagar och författningar.
Å Sveriges sida åter fordrades, att dess regering borde utöfva högsta
domsrätten. Slutligen, efter mycket tvistande härom, blef i
fredsfördraget bestämdt, att dessa länder skulle styras efter egna lagar, men
att svenska regeringen skulle inom Tyskland förordna en öfverrätt,
hvilken egde i sista instansen afgöra alla mål, som från andra domstolar
inom de svensk-tyska landskapen dit hänvisades. Det var denna
öfverrätt, som nu upprättades i Wismar. Bengt Oxenstierna, en son till
riksskattmUstaren, blef dess förste president, och sedermera, blef denna.
befattning icke sällan begagnad såsom en hederlig förvisning för de
mera framstående statsmän, hvilka det rådande partiet ville aflägsna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
