Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Portugal - Förhållandet till Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
Chr is tina.
sig tålamod ännu några dagar, så skulle hans herre fa full upprättelse.
Detta förslag antogs, och så bilades denna tvistefråga. Den visar
emellertid huru litet afseende Christina fäste vid sitt rikes fördelar och huru
föga hon drog i betänkande att inleda det i ganska allvarsamma
förvecklingar, endast hon derigenom kunde bereda sig någon personlig
fördel. Tydligen var hela tilltaget föranledt endast för att ställa henne
väl med konungen i Spanien, hvars italienska besittningar hon ämnade
besöka. För öfrigt blef Pimentelli med skäl misstänkt att vara den
egentlige upphofsmannen till den besynnerliga åtgärden, och denna
misstanke bekräftades, när man snart derefter fick veta, att hofvet i
Wien haft kunskap om alltsammans, innan man i Sverige visste
någonting derom. l)
Österrike styrdes denna tid af Ferdinand III, sedan Februari 1637
tysk eller rättare romersk kejsare, såsom hans titel då lydde. Han
hade tagit en verksam del i det långvariga tyska kriget och visade
äfven efter dess slut föga vänliga tänkesätt mot Sverige. Detta hade
genom westfaliska freden blifvit en medlem af tyska riket, dess genom
freden förvärfvade tyska länder hade att, i samma mån och efter
samma grunder som de öfriga tyska länderna, deltaga i
riksangelägenheterna och Sverige hade derigenom för sina tyska besittningar kommit
i ett vasallförhållande till kejsaren, som egde att bevilja svenska
kronan investitur å dessa besittningar, d. v. s. deras formliga
öfverlemnande till Sverige, med rättighet att för desamma hafva säte och
stämma å tyska riksdagen. Kejsaren gjorde sig likväl ingen brådska att
medgifva denna investitur. När westfaliska freden ingicks i Oktober
1648, återstodo en mängd frågor, som då ej hunno afgöras, såsom
angående den Sverige tillerkända penningesummans fördelning och
utbetalande, fästningarnas utrymmande, truppernas afskedande m. m. För
att afgöra dessa frågor utsattes ett nytt möte att följande vår hållas i
Nürnberg, der Carl Gustaf, som bibehöll öfverbefälet öfver de svenska
trupperna, skulle föra ordet å svenska regeringens vägnar och den
kejserlige fältherrrn Octavio Piccolomini å kejsarens. Underhandlingarna
började i April 1649, men ging° ytterst långsamt, i anseende till den
mängd svårigheter, som gjordes å kejsarens och de tyska ständernas
sida. Först i Juni 1650 voro de förnämsta punkterna bestämda, så att
Carl Gustaf kunde i medlet af Juli lemna Nürnberg, der Bengt
Oxenstierna, en son till riksskattmästaren, qvarstannade för att handlägga
de ännu återstående frågorna, hvilka först i Februari 1651 bragtes till
slut. Dessförinnan ville kejsaren icke meddela någon investitur, och
nu påstod kurfursten af Brandenburg, att en sådan ej kunde beviljas
innan gränstvisten mellan honom och Sverige i afseende å dess
besittning af Pomern blifvit afgjord, hvilket påstående af kejsaren godkändes.
Från svenska regeringen hade Björnklou blifvit skickad till Wien för
att påskynda investituren, men fick under ett helt år icke ens före-
J) Jfr Chanut, Memoires. UT: 371, 379.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
