Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandet till utländska makter.
493
träde hos kejsaren. År 1653 sändes Bengt Oxenstierna i samma ärende
till Prag, der kejsaren och kurfurstarne då vistades, men kunde lika
litet uträtta, och först 1653, sedan gränstvisterna mellan Sverige och
Brandenburg voro afslutade, blef investituren ändtligen medgifven. Då
hade redan, genom Pimentellis inflytande hos Christina, ett närmande
egt rum mellan de svenska och österrikiska regeringarna och
underhandlingar hade till och med blifvit öppnade om en förmälning mellan
Christina och kejsarens äldste son, konungen af Ungern. Vi hafva i
det föregående omtalat huru dessa underhandlingar visserligen icke
ledde till någon så nära förbindelse, men att i alla fall förhållandet
mellan båda hofven blifvit betydligt vänskapligare än förut, så att, då
kejsaren år 1653 hos de tyska ständerna föreslog sin äldste son till sin
efterträdare i kejsarevärdigheten, hvilket motarbetades af Frankrike, fick
han i stället understöd af Sverige. Christina visade äfven det
kejserliga sändebudet i Stockholm, Montecuculi, en synnerlig välvilja; men
icke desto mindre och just under samma tid uppmuntrade kejsaren
staden Bremens motstånd mot Sveriges fordringar.
I allmänhet var Sverige ingen välkommen makt inom tyska riket.
Vänskapen för svenskarne hade i Tyskland betydligt kallnat efter
Gustaf Adolfs död, och de afträdda länderna hyllade högst ogerna sina
nya öfverherrar. Den stora tanke, som låg till grund för Gustaf Adolfs
planer i Tyskland, att göra Sverige till Europas främsta protestantiska
stormakt, kring hvilken Tysklands protestantiska stater kunde sluta sig
och i hvilken äfven de öfriga protestantiska staterna kunde finna en
naturlig bundsförvandt, hade efter hans död ej kunnat genomföras. Att
emellertid svenska regeringen icke helt och hållet frånträdt denna tanke,
visade sig deraf, att Sverige icke, såsom Frankrike, med sig införlifvade
de tyska besittningar det vunnit i freden, utan öfvertog dem såsom
delar af tyska riket och för dem ingick i detta, hvarigenom Sverige
skulle kunna blifva ett stöd för de tyska protestantiska ständerna, till
motvigt mot de katolska; men, likasom allt hvad Sverige eftersträfvat
genom sitt långvariga deltagande i trettioåriga kriget vans i freden
endast till hälften, var sådant äfven förhållandet i nu ifrågavarande
hänseende. Hade Gustaf Adolfs plan att göra kurfursten af
Brandenburg till sin efterträdare å Sveriges tron och såmedelst tillvägabringa
en fast förbindelse mellan Sverige och Tysklands mäktigaste
protestantiska stat gått i fullbordan, eller hade Sverige i freden erhållit så stor
del af Brandenburg, att kurfursten derigenom blifvit oskadlig, så hade,
i båda fallen och synnerligast i det förra, Sverige sannolikt blifvit den
protestantiska skyddsmakt, som genom dess inträde i tyska riket
åsyftades; men genom den del af Pomern, som emot kurfurstens ifriga
gensägelse till Sverige afträddes, utan att hans betydenhet derigenom i
någon väsentlig mån förminskades, kom Sverige från början till honom
i ett ovänligt förhållande, likasom till hertigen af Mecklenburg genom
besittningen af Wismar och Warnemünde samt till staden Bremen
genom det obestämda i denna stads förhållande till svenska kronan. Så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
