Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Ryssland - Sveriges utrikes politik i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandet till utländska makter. 231
som blifvit intaladt, såsom det troddes af polska utliggare, att en så
stor spanmålsutförsel skulle förorsaka hungersnöd i Ryssland, skockade
sig tillsammans, fängslade det svenska ombudet och satte sig i
besittning af säden, hvarefter staden måste med vapenmakt tvingas att gifva
sig, då Sverige erhöll hvad som blifvit utfäst, jemte upprättelse för den
skymf man tillfogat dess ombud.
Någon tid derefter ankom i början af året 1652 till Sverige en
ryss, Johannes Senensis, som en längre tid vistats i Polen och utgaf
sig för en brorson till den år 1610 aflidne czaren Wasilij Schuisky, i
hvilken egenskap han påstod sig ega arfsanspråk på ryska tronen samt
lofvade till Sverige afträda flera landskap, om dessa anspråk af svenska
regeringen understöddes. Det begärda understödet lemnades honom
visserligen icke, men då han försäkrade sig inom Ryssland ega många
anhängare, ville svenska regeringen icke heller bestämdt afvisa honom,
enligt den då allmänt antagna politiska grundsatsen, att hvarje stat hade
fördel af inre söndringar i grannrikena och således icke borde försumma
att befordra sådana. Man uppmanade Johannes att försöka sin lycka
i Ryssland. Kunde han der vinna något tillopp eller någon befästad
ort, så skulle hjelp från Sverige icke uteblifva. Då man förutsåg att
czaren skulle begära hans utlemnande, sändes han till Reval, och då
czaren der yrkade, att han skulle utlemnas, begärde svenske
guvernören Erik Oxenstierna anstånd för att inhemta drottningens vilja, men
lät mannen under tiden rymma, hvarefter han flerstädes förde ett
äfventyrligt lif, men blef slutligen i Holstein utlemnad åt czarens
utskickade samt förd till Moskwa och der afrättad.
Genom en egen tillfällighet uppehöllo sig sålunda samtidigt i Sverige
tre flyktingar, en från hvartdera af dess grannriken, alla tre med
planer att bringa Sverige i krig med flyktingens fädernesland och alla tre
i mer eller mindre mån uppmuntrade af svenska regeringen eller
åtminstone af drottningen, som öppet gynnade både Ulfeldt och
Radziejowsky samt icke motsatte sig den vilkorliga uppmuntran man gifvit
den ryske flyktingen. Dessa samtida försök vittna emellertid, att man
hos svenska regeringen förutsatte mycken krigslystnad, hvilken
förutsättning också icke vederlades af det sätt, hvarpå dessa försök
mottogos. Christina, som vid westfaliska fredens afslutande varit så
berömd för sin fredskärlek och då tycktes sätta så högt värde på ett
sådant beröm, visade sig deremot vid slutet af sin regering långt mera
krigiskt sinnad än hennes rådgifvare, hvilka man förut ansett tillhöra
krigspartiet. I sjelfva verket leddes hennes handlingssätt vid så väl
det ena som det andra tillfället mindre af bestämda politiska
grundsatser och afseende på sitt rikes fördelar än af tillfälliga intryck, af
hvilka hon i allmänhet lät sig ledas i alltför hög grad. Så hade
hennes välvilja för Chanut, i förening med hennes ovilja mot Oxenstierna,
förmått henne att påskynda westfaliska fredens afslutande, till större
fördel för Frankrike än för Sverige. Så hade också Ulfeldt och
Pimen-telli i förening gjort henne böjd för ett krig mot Danmark, hvilket af-
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
