Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Adeln - Adelns ståndpunkt under Christinas regering - Kyrkan och presterskapet - Den svenska kyrkan under Christinas regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkan och presterskapet.
241
rigt i anspråksfullhet visst icke efter den äldre adeln. Emellertid bör
å andra sidan äfven erkännas, att adeln ännu alltid stod i bildning
framom de öfriga samhällsklasserna, hvartill äfven lättheten att blifva
adlad i sin mån bidrog, emedan alla inom dessa, -som utmärkte sig
genom kunskaper eller några mera framstående egenskaper i öfrigt,
vanligen vunno inträde bland adeln. Denna var sålunda ännu alltid,
både genom samhällsställning och egenskaper, rikets främsta stånd,
hvilket ock villigt erkändes af de öfriga, så mycket de än ifrade mot
adelns öfverdrifna anspråk, mot de obilliga företräden, som voro den
medgifna, och mot de missbruk af sina rättigheter, hvartill den gjorde
sig skyldig.
Kyrkan och presterskapet.
Den svenska kyrkan bibehöll äfven under Christinas regering den
strängt lutherska renlärighet, som alltsedan Upsala möte 1593 utmärkt
densamma. Denna renlärighet röjde sig ej blott hos presterskapet,
utan var starkt grundad äfven i det allmänna tänkesättet. Ovilja mot
den katolska, misstro mot den calvinska och strängt iakttagande af den
lutherska läran i alla dess satser och ordningar, sådan var den
rådande tidsandan hos alla som tillhörde den svenska kyrkan, så lekmän
som prester. Denna tidsanda inverkade ock på lagstiftningen. Redan
på riksdagen i Norrköping 1604 hade affall från den evangeliska läran
förbjudits vid påföljd af landsförvisning och arflöshet. Genom Örebro
stadga 1617 förnyades denna straffbestämmelse och tillika stadgades
dödsstraff för de svenska katoliker som icke lemnade riket, hvilket
straff också år 1624 tillämpades på tre svenske män, som hemligen
öfvergått till katolska läran. Detta renlärighetsnit var emellertid
ingalunda egendomligt för den svenska kyrkan, utan röjde sig vid denna
tid allmänt inom hela den lutherska. I Tyskland, der denna lära först
uppstått, sökte man ock nu med synnerlig omsorg vetenskapligt
utbilda de i kyrkans bekännelseskrifter faststälda lärobegrepp samt tillika
uppdraga noggrant bestämda gränser mellan den evangeliska och de
öfriga bekännelserna. Inom den svenska lutherska kyrkan följde man
noga dessa sträfvanden inom den tyska och var derföre sorgfälligt på
sin vakt mot den s. k. synkretismen eller försöken att tillvägabringa
en förening mellan de lutherska och reformerta bekännelserna. Vi
hafva förut visat hvilket ifrigt motstånd de försök, som i detta
hänseende gjordes af skotten Duræus under året 1636, mötte från
svenska presterskapet och huru Duræus då tvangs att lemna riket,
äfvensom den oro som uppstått bland presterskapet i följd af en skrift,
utgifven af drottningens förre lärare Johannes Matthiæ och i hvilken man
spårade synkretistiska åsigter, samt huru häraf föranleddes en
framställning af presteståndet vid 1647 års riksdag, att Concordiæformeln
måtte äfven i den svenska lutherska kyrkan antagas såsom symbolisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
