Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Vitterhet och konst - Svenska språkets utbildning - Svensk vitterhet - Historisk dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitterhet och konst.
539
Stjernhjelm ifrade och i hvars behandling han var den störste
mästaren på sin tid. Man började ock efter hand egna modersmålet vida
mera uppmärksamhet än förut, och Per Brahe gjorde till och med i
rådet en framställning om, att svenska språket borde odlas mer än
alla andra, inga främmande ord deri inblandas och drottningens
skrifvelser till främmande nationer alltid affattas på svenska; men rådets
öfrige ledamöter ansågo detta då för tiden icke verkställbart, och
drottningen anmärkte, att om man skulle hafva svenska benämningar på
allting, så måste klädebonan ch angeras och särdeles la mode
franka i se, hvilket dock icke gerna skulle kunna ske — ett äkta
fruntimmersinkast, eljest just icke vanligt hos Christina, som i allmänhet
eftersträfvade att synas höjd öfver sitt köns svagheter. *)
Med det nu vaknade lifligare intresset för svenska språket
vaknade äfven en lifligare håg för svensk vitterhet. Den hade länge
utgjorts nästan uteslutande af konstlösa folkvisor eller torra rimmerier,
och de få skalder Sverige egt hade vanligen föredragit latinet framför
det så föga utbildade och så svårhandterliga modersmålet. Med
Gustaf Adolfs regering inträdde dock mera lofvande förhållanden. Den
store konungen, skaparen af Sveriges politiska storhet, ville äfven
bereda det en motsvarande inom vetenskapernas och vitterhetens
områden. Vi hafva redan omnämnt hans varma nitälskan för svenska
språket och för de svenska fornminnena, och huru innan kort för båda
röjde sig en ifver, som visserligen ofta var missriktad och ledde till
öfverdrifter, men som likväl lifvade fosterlandskänslan och ledde till
flera vigtiga upptäckter, likasom äfven de storverk, som den tiden
utfördes af svenskarna, gåfvo hela svenska folkets sinnen en lyftning, som
snart röjde sig äfven i dess vitterhet.
Denna fosterländska riktning framträdde i främsta rummet i den
nya dramatik, som skapades af Johannes Messenius i början af Gustaf
Adolfs regering, med ämnen lånade från Sveriges häfder, i stället att
de föregående svenska dramatiska försöken i de allra flesta fall
behandlade bibliska ämnen och hade en öfvervägande religiös syftning.
Messenius hade föresatt sig att i 50 komedier och tragedier bringa
Sveriges hela historia på scenen, men hann ej att utföra mera än sex:
Disa, lustspel (1611), Svanhvita, lustspel (1612), Signill, sorgespel
(1612), Blancka-Märeta, sorgespel (1614), samt de otryckta
Christman-nus, om kristendomens, och Gustaf I:s Comoedia, om reformationens
införande i Sverige. Hans dramer, indelade i 5 à 7 akter, af hvilka
hvardera har lika stort antal scener, men icke bildar en inom sig
afrundad del af det hela, förete löjliga uppträden vexlande med
allvarsamma, utan iakttagande af någon tidens, rummets eller handlingens
enhet, så att i samma scen kan ett beslut både fattas och berättas
vara verkstäldt samt äfven följderna af verkställandet omtalas. De
uppträdande personerna presentera sig ofta sjelfva och beskrifva sig för
l) Se rådsprotokollet för den 7 Juli 1645.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
