Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Seder och lefnadssätt - Sedlighetstillståndet i allmänhet - Christinas samtida: Konungahuset - Maria Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
man icke heller bör bilda sitt omdöme om svenska folket i allmänhet
efter det tillväxande öfvermodet hos adeln eller det öfverdådiga
lefnadssättet samt de tillfälliga utbrotten af råhet eller osedlighet hos
särskilda medlemmar af detta eller af de öfriga stånden, då, å andra sidan,
resande främlingar yttrade sin undran och beundran öfver den svenska
allmogens ärlighet, sträfsamhet, förnöjsamhet och snygghet under all
dess fattigdom, så väl som öfver den patriarkaliska enkelheten hos de
mest ansedde bland landets store. Allt detta vittnar, att hvad man än
kunnat hafva att anmärka mot särskilda samhällsklasser och i särskilda
fall, voro dock den tidens svenskar i allmänhet ett kärnfriskt,
gudfruktigt, redbart, arbetsamt och förnöjsamt slägte, som högt uppskattade
sina stora minnen och sin nu vunna storhet samt gjort sig väl
förtjent deraf.
Christinas samtida: Konungahuset.
Bland medlemmarna af det svenska konungahuset på Christinas
tid bör i främsta rummet nämnas drottningens moder, enkedrottningen
Maria Eleonora. Vi hafva i en föregående del omtalat tilldragelserna
vid Gustaf Adolfs frieri till och förmälning med den då 21 -åriga
bran-denburgska prinsessan. Hon var då lika berömd för sin skönhet som
omtyckt för sitt milda lynne och sin vänlighet mot alla. Hon fäste
sig vid sin gemål med en hängifvenhet, som gränsade till dyrkan, men
Sverige och svenskarne kunde aldrig vinna hennes tillgifvenhet. Gustaf
Adolf var för henne allt, och hennes sorg vid hans död öfvergick också
alla gränser. Den 29 Oktober 1632 hade han lemnat henne i Erfurt.
Han hade varit mycket rörd vid afskedet och tycktes ana att det skulle
blifva det sista. Den 7 November återsåg hon honom i Weissenfels
— såsom lik. Hon kastade sig öfver den döda kroppen, fuktade den
med oupphörliga tårar och ville aldrig skiljas derifrån. Då den
bal-samerades, behöll hon hjertat och bar det sedan, förvaradt i en
gulddosa, vid sitt bröst. När det kungliga liket fördes till Sverige, följde
hon det ständigt och lät ofta aftaga kistlocket för att ännu en gång se
det älskade anletet. Hon skref från Tyskland till svenska rådet, att
begrafningen måtte uppskjutas till hennes egen död, på det hon under
sin återstående lifstid måtte ständigt få hugna sig af sin salige herres
åskådande. Naturligtvis kunde en sådan begäran icke bifallas, men
begrafningen blef emellertid uppskjuten ända till i Juni 1634, då det nya
grafkoret vid Riddarholmskyrkan var färdigt, der liket nedsattes. Äfven
nu yrkade Maria Eleonora att få besöka det och öppna kistan, men
rådet nekade, emedan sådant skulle af den större allmänheten
betraktas såsom ett ogudaktigt störande af den dödes ro. Enkedrottningen
ville dock ej låta öfvertyga sig, och en obehaglig tvist uppstod i
anledning häraf mellan henne och rådet, hvilken dock slutade med att
enkedrottningen måste gifva vika. Hon stängde sig inne i ett rum, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
