Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Gunstlingarne - Magnus Gabriel De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
att upptäcka vänners och fienders omdömen. De la Gardie mottog
också uppdraget, men återvände till hofvet vid drottningens kröning
och förärade henne då den silfvertron, som ännu utgör den svenska
konungastolen. I gengåfva erhöll han en ringkrage och ett svärd, båda
rikt prydda med diamanter och båda af honom burna, då han på
kröningsdagen framför drottningen förde riksbaneret. Hennes ynnest för
honom var ock fortfarande lika stor, och vi hafva förut omtalat den
mängd af egendomar han af henne erhöll i gåfva eller förläning. Nya
embeten saknades icke heller. I Februari 1651 utnämndes han till
riksmarskalk, i Mars 1652 till lagman öfver Vestergötland och Dal
samt i December samma år till riksskattmästare.
Ända dittills hade hans gunst varit i ständigt stigande. Han
innehade nu en af rikets högsta värdigheter, var en af Sveriges rikaste män,
med öfver 80,000 rdr, svarande mot nära en half million kronor efter
nuvarande myntvärde, i årlig inkomst af sina egendomar, och ändock
tröttnade drottningen icke att förära honom nya, likasom icke heller
grefve Magnus att eftersträfva nya ynnestbevis. Så sökte han ifrigt att
få furstlig värdighet och hade äfven af tyska kejsaren blifvit erbjuden
en sådan, på det kejsaren genom hans inflytande skulle vinna
Christinas röst för kejsarens son vid valet till romersk konung. Grefve
Magnus bad om drottningens tillstånd att få mottaga den erbjudna
värdigheten; men hon vägrade, emedan hon ej ville tillåta någon af
sina undersåtar svära trohetsed åt en främmande regent. Häröfver
visade grefve Magnus mycket missnöje, men det var dock snart
öfvergående, och hans lyckas sol tycktes ej veta af hvarken förmörkelse
eller nedgång, då först den ena och sedan den andra inträffade genom
andra gunstlingar och äfven icke så litet genom hans eget förvållande.
Han var så ytterligt mån om uteslutande besittning af drottningens
ynnest, att han genast började stämpla mot hvar och en, som tycktes
i någon märkbarare grad vinna hennes förtroende, samt lyckades äfven
från hofvet aflägsna först Salvius och sedermera Bengt Skytte, i hvilka
han fruktade farlige medtäflare; men i längden ville dock ej Christina
finna sig i ett sådant förhållande. Hon började ledsna vid en så
anspråksfull gunstling, och grefve Magnus fick nu fruktansvärdare
medtäflare, än dem han aflägsnat. Clas Tott, med samma yttre företräden
som han, och med nyhetens behag dessutom, steg alltför hastigt i
drottningens gunst, att icke Magnus De la Gardie skulle oroas deraf.
Hennes tacksamhet mot Steinberg för räddningen af hennes lif visade sig
ock lifligare och rikligare, än grefve Magnus kunde med lugn fördraga,
och framför allt förstod Bourdelot så roa och behaga henne, att hennes
förre gunstling fann sig allt för mycket tillbakasatt för denne
nykomling. Ett försök måste derföre göras att på ett eller annat sätt aflägsna
denne främmande äfventyrare eller bringa honom på fall.
En dag — det var i Januari 1653 — beklagade sig De la Gardie
för drottningen, att Bourdelot talat om honom med förakt inför henne,
men drottningen nekade och Jikasä Bourdelot, soto i detsamma inträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
