Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Gunstlingarne - Magnus Gabriel De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunstlingarne: Magnus Gabriel De la Gardie.
58 7
i rummet. De la Gardie åberopade ett par vid hofvet anstälde
fransmän såsom vittnen, men desse försäkrade sig ingenting hafva hört,
vare sig att sådant verkligen varit förhållandet, eller att de fruktade
efterräkning af drottningen och den nye gunstlingen. Hennes köld
mot De la Gardie blef emellertid efter denna dag allt mera märkbar,
och han bad henne om tillstånd att få lemna hofvet och flytta till sitt
grefskap Leckö. Detta ville dock drottningen ej medgifva, för att det
ej skulle sägas, att hon brutit med en frände och medlem af den
högsta svenska adeln endast för en utländsk äfventyrare. Hatet mot denne
blef dock alltmera allmänt och i Maj 1653 afgaf De la Gardie en
formlig förklaring, att både han och flere bland de högre
embetsmännen ämnade taga afsked, så framt icke Bourdelot aflägsnades. Det
skedde också någon tid efteråt, och Christinas välvilja för De la Gardie
tycktes nu återvända, hvaremot Bourdelot hastigt sjunkit i den
ombytliga drottningens tycke. Då grefve Magnus beklagade sig för henne,
att Bourdelot yttrat sig förklenligt om honom i Paris, samt i anledning
häraf bad henne ej längre med sitt beskydd hedra en man, som så
litet gjort sig förtjent deraf, nekade hon att hon beskyddade honom,
hvilken hon alltid ansett såsom en skurk, och när grefven anhöll, att
hon ej måtte misstycka om han hämnades den oförrätt Bourdelot
tillfogat honom, svarade hon: »Gör med honom hvad ni behagar! Låt
gerna gifva honom hundrade käpprapp, jag vet han förtjenar dem och
ännu flera. Det är en menniska, hvilken jag ej det ringaste aktar
eller vill höra talas om.» Och ändock hade denne man några få
månader förut stått högst bland alla i hennes ynnest!
Äfven De la Gardies återvändande gunst blef ej långvarig, hvilket
likväl denna gång var väsentligen hans eget fel. Under sin vistelse i
Upsala i November 1653 bad Christina honom en dag, efter slutad
öfverläggning i rådet, stanna qvar, emedan hon önskade med honom
såsom riksskattmästare rådgöra rörande drätselverket. Han begagnade
tillfället att förklara för henne sin oföränderliga trohet, hvarigenom han
fått så många ovänner, emedan han alltid stått uteslutande på hennes
bästa. Det smärtade honom dock att hans trohet blifvit så misskänd,
att drottningen skulle yttrat, det hon ville åt sin efterträdare öfverlåta
att hämnas det förräderi mot henne, hvartill De la Gardie gjort sig
skyldig, men hvilket hon sjelf, för deras gamla vänskaps skull, ej ville
bestraffa. Detta hade för honom blifvit berättadt af en, som hörde
till drottningens omgifning och som försäkrade sig hafva hört det af
hennes egen mun. Drottningen svarade, att under de nio år, hon
hedrat honom med sin ynnest, hade han bort lära känna henne bättre
än att misstänka henne för ett sådant yttrande, samt fordrade nu att
få veta hvem som pådiktat henne detsamma. De la Gardie bad att
få slippa nämna sin sagesman; men när drottningen bestämdt yrkade
derpå, uppgaf han Steinberg. »Det kan jag icke tro», sade
drottningen. »Sternberg är en man af heder, som ej kunnat spinna ihop en
sådan. dikt». Hon befalte att Steinberg genast skulle tillkallas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
