Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Gunstlingarne - Magnus Gabriel De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
är ovärdig min aktning, sedan ni så förgått eder. Detta är allt som
återstår för mig att göra för eder. Kom likväl ihåg, att ni sjelf är
orsaken till det missöde som träffat er, och att jag är rättvis mot er,
såsom jag alltid skall vara mot alla.»
Brefvet var skrifvet på fransyska, och Christina lät Heinsius
genast öfversatta det på latin, för att spridas till vidsträcktare kretsar
och göra De la Gardies onåd så allmänt kunnig som möjligt. Äfven
Oxenstierna fick en afskrift deraf, emedan drottningen, såsom hon skref
till honom, »intet högre åstundade än hans approbation», och
förmodligen äfven emedan Christina trodde sig, genom den segerglädje hon
beredde denne De la Gardies gamle motståndare, hvilken han tillförene
utträngt ur drottningens ynnest, ytterligare såra honom sjelf.
En så hård skrifvelse, utan ringaste skymt af en mildare känsla
mot en man, som så länge egt hennes ynnest, och ett sådant
offentliggörande af hennes ovilja mot honom hade väl, om något stål
funnits hos mannen, bort framkalla hans sjelfkänsla; men »den stackars
grefven» upphörde icke att sjelf eller genom andra tigga om
drottningens förlåtelse. Hans mor, den fordom så beprisade Ebba Brahe, nu
af sorg, ålder och sjukdom så svag, att hon knappast kunde utan stöd
gå öfver golfvet, infann sig vid denna tid i Upsala och begärde
företräde hos drottningen, för att inlägga en förbön för sin äldste, mest
älskade son. Hon blef nådigt mottagen och bad under knäfall och
tårar om nåd för sonen. Drottningen svarade att hon för sin person
icke hyste någon ovilja mot grefve Magnus, utan såge gerna, om allt
kunde åter ställas till rätta; men grefven sjelf var den ende som kunde
göra det. Ebba Brahe, ännu på knä, kysste drottningens fötter och
bad henne uppgifva på hvad sätt grefven skulle ställa det till rätta.
Christina invände att det icke anstode henne, hans öfverhet, att gifva
anvisning härtill, utan grefvinnans son måtte väl sjelf finna medlen.
Ebba Brahe sade sig väl veta, att hennes son, om så fordrades, ej
skulle undandraga sig att med värja i hand försvara sin heder, ty han
hade efter sina förfäder ärft ett lika käckt mod som någon annan;
men hon kunde ej tro, att drottningen skulle tillåta något sådant, då
hon benådat honom med så höga äretjenster. Christina svarade: »Gud
gifve jag kunde med mitt eget blod ställa det till rätta, ty jag har mot
honom ingen ovilja och vill ej göra honom något ondt.» Då föll Ebba
Brahe åter på knä, tackade för dessa ord och bad att sonen måtte få
återkomma till hofvet; men drottningen förklarade, att den hon
tillskrifva ett sådant bref, ville hon aldrig mera se för sina ögon. Ebba
Brahe utbrast då åter i högljudd klagan öfver sin och sin sons olycka,
öfver hans ovänners stämplingar o. s. v., till dess drottningen afbröt
henne och bad henne gifva sig tillfreds. Tiden kunde ju förändra allt
och hennes son kunde ju må hända finna rätta medlen. Emellertid
kunde drottningen icke handla annorlunda än som skett. Efter dessa
ord bjöd hon grefvinnan farväl, och Ebba Brahe hade således utan all
vinst så djupt förödmjukat sig för sin forne älskares dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
