Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Embetsmännen - Johan Rudbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enibestmännen: Johan Rudbeck.
621
ännu gällande; att uttrycken i boken om att de voro menedare, som
ville rubba presterskapets privilegier, samt i det åtalade bönformuläret
och brefvet om ovanliga pålagor, som blifvit införda, om stora torn,
som uppfördes af adeln, om att kriget fortsattes af egennyttiga
anledningar, m. m., voro blotta varningar i allmänhet, ehuru de påtagligen
voro riktade mot dåvarande regering, o. s. v. På Jakob De la Gardies
anmärkning, att hvad i brefvet blifvit yttradt ej kunde afse annat än
dåvarande förhållanden i Sverige, svarade Rudbeck: »Som prest har jag
bort tala sanning. Följer förargelse deraf, så är den tagen, ej gifven.
Intet säges så väl, att det ej kan illa uttydas. Det kan ock ej heller
uti alla stånd, kanske icke ens i regeringen, gå så trådrätt till.
Derföre måste jag säga sanningen, efter som mitt kall fordrar, och skall
göra det, så länge jag lefver.»
Med dessa ord slutade Rudbeck sitt försvar. Domen hade nu bort
falla, men just i de dagarna väntades Axel Oxenstierna hem ifrån
Tyskland, och man ville höra hans mening, innan något ytterligare steg
togs mot den myndige prelaten. Den 15 Juli inträdde rikskanslern i
rådet och, sedan han afgifvit en berättelse om tillståndet i Tyskland,
var åtalet mot Rudbeck det första han företog. Det skedde med en
viss hetta, som eljest icke var vanlig hos den i allmänhet så lugne och
betänksamme statsmannen och visade att han sedan gammalt hade ett
horn i sidan till den gensträfvige biskopen. Ett utskott från
presteståndet blef förekalladt, och rikskanslern förestälde dess ledamöter, att
hvarken salig konungen eller den nuvarande regeringen haft för afsigt
att i någon mån förkorta presterskapets rättigheter, ty ståndet borde
hållas i den vyrdning, som tillkommer den Gud hafver satt att visa
oss lifsens väg; men de borde icke åberopa privilegier från påfvedömet
och biskoparne, ej heller vilja vara furstar och de främste i landet.
Rikskanslern bad slutligen ståndet oveldigt säga sin tanke om saken
och huru den obehagliga tvisten kunde afslutas.
Efter en kort öfverläggning svarade de presterliga deputerade
likasom förut, att de hade svårt att döma öfver en embetsbroder, men
kunde ej tro, att han haft någon ond afsigt; hoppades ock för honom
ursäkt, helst han erbjudit sig undertrycka den misshagliga boken.
Härmed var kanslern icke nöjd, utan svarade: »I sägen det vara svårt
att döma en medbröder; mig synes I derföre borden hålla honom så
mycket strängare. Så skulle jag göra. Jag förmanar eder derföre, att
I, utan afseende på medbroderskap, endast söken sanningen; men jag
fruktar, att han öfverdyflar eder så, att I icke mot honom vågen öppna
munnen.» Han rådde dem derföre att ännu en gång genomläsa
boken, särdeles före- och eftertalet, samt derefter yttra sin mening derom.
När saken tycktes få en så allvarsam vändning, blef Rudbeck
orolig och gick till den alltid foglige riksdrotsen Gabriel Oxenstierna, för
hvilken han förklarade sin ledsnad öfver att hafva utgifvit boken,
erbjöd sig att inför rådet ursäkta och afbedja de begångna felen samt
försäkrade, att han icke velat svärta regeringen eller införa någonting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
