Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Carl Gustafs föräldrar och uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera af förmyndarestyrelsen, såsom vi förut visat, och hon fullgjorde detta uppdrag så, att både hennes fosterdotter sedermera alltid hade henne i tacksamt minne och riksförmyndarne beklagade hennes död såsom en oersättlig förlust för den unga drottningen. Denna förlust inträffade ock allt för snart. I slutet af året 1638 insjuknade pfaltzgrefvinnan så häftigt, att hon snart insåg sitt slut vara nära. Två dagar före sin död kallade hon den då trettonåriga Christina till sin sjuksäng, lät henne uppläsa aftonbönerna samt förmanade henne derefter hjertligt och allvarligt till gudsfruktan, till kärlek för Sverige och svenskarne, till lydnad och tacksamhet mot sina förmyndare och till samvetsgrant uppfyllande af sina konungsliga pligter, när hon komme att sjelf öfvertaga regeringen. Slutligen anbefalde hon hos den unga drottningen sin efterlemnade make och sina barn. Äfven dessa gaf hon många ömma förmaningar och afsomnade så den 13 December 1638, vid 54 års ålder. Hon begrofs i Strengnäs domkyrka hos sina föräldrar, och många sörjde öfver hennes bortgång. I ett bref till den efterlemnade maken skref Johan Skytte några dagar efter hennes död: »Hon var af otaliga menniskor älskad, såsom ett efterdöme af gudsfruktan, tålamod och fromhet och alla kristliga dygder. Ja, hon var i sanning en krona bland Sveriges konungadöttrar.» Detta omdöme var ock allas, som känt henne, och Axel Oxenstierna yttrade, att han hellre velat för andra gången begrafva sin egen mor än upplefva den ädla pfaltzgrefvinnans bortgång.
Af dessa föräldrar och företrädesvis af modern, emedan Johan Casimir den tiden ofta var af erhållna uppdrag aflägsnad från hemmet, fick Carl Gustaf sin första uppfostran. Att det skedde både kärleksfullt och allvarligt, vittna flera bref från modern till den frånvarande maken, och att Gustaf Adolfs forne lärare Johan Skytte ofta varit rådfrågad rörande den unge furstesonens uppfostran, synes af åtskilliga ännu i behåll varande skrifvelser från Skytte till pfaltzgrefvinnan. Hvem som varit den unge furstens förste lärare känner man ej, men af ett bref från Skytte i början af December 1632 finner man den då tioårige Carl Gustaf redan hafva hunnit så långt i latinet, att han till Skytte skrifvit ett latinskt bref, hvilket gaf denne anledning att rörande det latinska språkets studium framställa åsigter, som både på hans tid och äfven långt derefter voro högst ovanliga, men som i våra dagar funnit flera förfäktare. Skytte rådde nemligen att prinsens lärare ej måtte besvära honom med latinska grammatikan och dess regler, förr än han kommit till något högre ålder, utan hellre öfva honom i läsningen af latinska författare och att tala latin, ty lika väl som man lärde sig lefvande språk af bruket och utan grammatik, kunde man på samma sätt äfven lära sig latin. Så hade Skytte lärt det åt så väl salig konungen som åt sina egna söner och hade aldrig haft skäl att ångra detta undervisningssätt. Önskligt vore dock, att prinsen alltid hade, utom sina lärare, någon hos sig, med hvilken han kunde tala latin några timmar hvarje dag, »på det hans furstliga nåde blefve desto courageusare att blifva vid boken».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
