Print (PDF) - On this page / på denna sida - 1. Carl Gustafs föräldrar och uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera af förmyndarestyrelsen, såsom vi förut visat,
och hon fullgjorde detta uppdrag så, att både hennes
fosterdotter sedermera alltid hade henne i tacksamt
minne och riksförmyndarne beklagade hennes död såsom
en oersättlig förlust för den unga drottningen. Denna
förlust inträffade ock allt för snart. I slutet af
året 1638 insjuknade pfaltzgrefvinnan så häftigt,
att hon snart insåg sitt slut vara nära. Två dagar
före sin död kallade hon den då trettonåriga Christina
till sin sjuksäng, lät henne uppläsa aftonbönerna samt
förmanade henne derefter hjertligt och allvarligt
till gudsfruktan, till kärlek för Sverige och
svenskarne, till lydnad och tacksamhet mot sina
förmyndare och till samvetsgrant uppfyllande af sina
konungsliga pligter, när hon komme att sjelf öfvertaga
regeringen. Slutligen anbefalde hon hos den unga
drottningen sin efterlemnade make och sina barn. Äfven
dessa gaf hon många ömma förmaningar och afsomnade
så den 13 December 1638, vid 54 års ålder. Hon
begrofs i Strengnäs domkyrka hos sina föräldrar,
och många sörjde öfver hennes bortgång. I ett bref
till den efterlemnade maken skref Johan Skytte några
dagar efter hennes död: »Hon var af otaliga menniskor
älskad, såsom ett efterdöme af gudsfruktan, tålamod
och fromhet och alla kristliga dygder. Ja, hon var
i sanning en krona bland Sveriges konungadöttrar.»
Detta omdöme var ock allas, som känt henne, och Axel
Oxenstierna yttrade, att han hellre velat för andra
gången begrafva sin egen mor än upplefva den ädla
pfaltzgrefvinnans bortgång.
Af dessa föräldrar och företrädesvis af modern,
emedan Johan Casimir den tiden ofta var af erhållna
uppdrag aflägsnad från hemmet, fick Carl Gustaf sin
första uppfostran. Att det skedde både kärleksfullt
och allvarligt, vittna flera bref från modern till
den frånvarande maken, och att Gustaf Adolfs forne
lärare Johan Skytte ofta varit rådfrågad rörande den
unge furstesonens uppfostran, synes af åtskilliga
ännu i behåll varande skrifvelser från Skytte till
pfaltzgrefvinnan. Hvem som varit den unge furstens
förste lärare känner man ej, men af ett bref från
Skytte i början af December 1632 finner man den då
tioårige Carl Gustaf redan hafva hunnit så långt i
latinet, att han till Skytte skrifvit ett latinskt
bref, hvilket gaf denne anledning att rörande
det latinska språkets studium framställa åsigter,
som både på hans tid och äfven långt derefter voro
högst ovanliga, men som i våra dagar funnit flera
förfäktare. Skytte rådde nemligen att prinsens lärare
ej måtte besvära honom med latinska grammatikan och
dess regler, förr än han kommit till något högre
ålder, utan hellre öfva honom i läsningen af latinska
författare och att tala latin, ty lika väl som man
lärde sig lefvande språk af bruket och utan grammatik,
kunde man på samma sätt äfven lära sig latin. Så hade
Skytte lärt det åt så väl salig konungen som åt sina
egna söner och hade aldrig haft skäl att ångra detta
undervisningssätt. Önskligt vore dock, att prinsen
alltid hade, utom sina lärare, någon hos sig, med
hvilken han kunde tala latin några timmar hvarje dag,
»på det hans furstliga nåde blefve desto courageusare
att blifva vid boken».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
