Print (PDF) - On this page / på denna sida - 1. Carl Gustafs föräldrar och uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta bref, skrifvet på latin och vittnande om rätt
vackra framsteg i detta språk, heter det, bland annat,
att kansleren stod så högt i upsaliensernes omdöme,
att alla betraktade honom såsom ett ljus återgifvet åt
verlden, och ingen fans, som ej böjde sig för makten
af hans namn, samt att han genom sitt snille, sin vana
vid allmänna angelägenheter, sina råd, sina kraftiga
skäl och föreskrifter vann allt hvad han ville.
Redan den 2 Maj var prinsen tillbaka i Stockholm
och fick nu börja sina danslektioner, hvilka redan
varit föremål för en skriftvexling mellan hans fader
och hans lärare, som berättade en ny dansmästare
vara kommen till hofvet att undervisa drottningen
i danskonsten och hvilken pfaltzgrefvinnan önskade
äfven måtte lära denna konst åt alla de furstliga
barnen. Fadern ville likväl förut veta hvad en
sådan undervisning kostade, och först sedan den nye
hofmästaren Rosenhane upplyst, att »gemena personer,
som gå till honom på hans skola, gifva honom 4
riksdaler i månaden och, när han går till en på ens
stuga, bekommer han dubbelt», gaf Johan Casimir sitt
samtycke, att dansundervisningen finge begynna.
I Februari 1638 återvände Carl Gustaf till Upsala och
blef der på vanligt sätt antagen till student. Bland
universitetslärarne stod dåvarande professorn,
sedermera erkebiskopen Johannes Lenæus, i stort
anseende både för lärdom och renlärighet. I båda
hänseendena ansågs han lämplig att vaka öfver
prinsens akademiska bildning, i det senare äfven
derför att man, då Johan Casimir tillhörde den
reformerta bekännelsen, ville undanrödja all
misstanke, att sonen icke vore sträng lutheran,
hvilken föreställning skulle mycket skadat honom hos
hela svenska folket, som den tiden var så strängt
lutherskt. Hos Lenæus blef derföre Carl Gustaf med
sin hofmästare, sin lärare och sin betjening inhyrd
både till kost och bostad, och Lenasus åtog sig också
en del af hans undervisning. Pfaltzgrefvinnan bad
Lenæus äfven under bordstimmarna öfva prinsen uti
latinet, »på det han deri måtte blifva dristig och
färdig». Mellan båda uppstod snart ett hjertligt och
förtroligt förhållande, som varade allt framgent och
hvaraf båda hade nytta. Lenæus, såsom erkebiskop och
presteståndets talman, bidrog ganska väsentligt till
Carl Gustafs erkännande af ständerna som tronföljare,
och Carl Gustaf hade sedermera såsom konung rikt
tillfälle att härför visa honom sin tacksamhet. För
öfrigt klemade Lenæus på intet sätt med sin furstlige
lärjunge, utan lät honom stundom såga ved, när
han mellan läsningen behöfde kroppsrörelse. Också
skall Carl Gustaf, när Lenæus vid hans kröning
såsom erkebiskop satte kronan på hans hufvud, hafva
tillhviskat honom: »Skola vi nu såga ved, kära far?»
Under sitt vistande i Upsala af hörde Carl Gustaf,
utom Lenæi, äfven Loccenii föreläsningar och
begagnade enskild undervisning af dåvarande
eloquentiae professorn Matthias Mylonius, sedermera
adlad med namnet Björnklou. Genom både kunskaper och
egenskaper vann han uppmärksamhet och aktning. Man
fann honom mindre mångordig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
