Print (PDF) - On this page / på denna sida - Carl Gustafs ungdom - Carl Gustaf tronföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1649 års riksdag erkänd för tronföljare samt vid den
följande förklarad för Sveriges rikes arffurste, och
han anlände till Stockholm tillräckligt tidigt för att
deltaga i firandet af drottningens kröning så väl som
i de förlustelser, hvilka åtföljde densamma. Han hade
också blifvit med stora högtidligheter mottagen. Hela
rådet och alla i hufvudstaden närvarande högre
embetsmän voro honom till mötes utanför stadsporten,
kanonerna gåfvo salfvor, borgarena helsade honom under
vapen, hans vagn omgafs af drabanter, lika klädde
och beväpnade som drottningens, och allt utvisade,
att Carl Gustaf nu icke längre var den obetydlige,
hjelpbehöfvande, ofta förbisedde tyske fursten,
utan Sveriges blifvande beherskare, hedrad och
uppmärksammad af alla.
Carl Gustaf tronföljare.
Carl Gustaf stod nu nära det så länge eftersträfvade
målet - Sveriges tron - och hade blifvit en
ojemförligt mera betydande person än förut; men hans
belägenhet var i alla fall föga afundsvärd. Han kände
för väl Christinas ömtålighet om sin makt för att
icke söka undvika alla anledningar att väcka hennes
misstroende. Så snart kröningshögtidligheterna voro
slutade, reste han till sin senast erhållna förläning
Öland och lefde der stilla och indraget. Från denna
tid, ända till dess Christina i början af året 1654
kallade honom till sig att öfvertaga regeringen,
syntes han endast tre gånger i hufvudstaden - vid
sin lärares i krigskonsten Lennart Torstenssons
död i April 1651, vid sin faders, Johan Casimirs,
frånfälle i Juni 1652, och vid Jakob De la Gardies
i Augusti samma år. Vid alla tre tillfällena dröjde
han endast några dagar i staden, meddelade sig
med högst få personer och visade inga tecken till
den popularitetsjagt, hvarför man förut beskylt
honom. För de allmänna ärendena förblef han
främmande. Drottningen gaf honom ingen del deraf,
och sjelf undvek han hofvet, emedan han fann sin
ställning högst ömtålig och äfven emedan han ogillade
Christinas regeringssätt under dessa år. »Det synes
mig säkrast att icke hafva någon del i de handlingar,
som föregå», skref han till fadern i November 1651.
I slutet af detta år fick han sig tillsänd den
messeniska smädeskriften och dervid visade det sig,
huru misstroget drottningen bevakade alla hans
företag. Vi hafva förut berättat, huru han kort
efter skriftens mottagande sände den till Magnus De
la Gardie för att tillställas drottningen, jemte
en försäkran om prinsens trohet och om hans afsky
för skriftens författares tänkesätt. Innan denna
skrifvelse kom drottningen till hända, hade så väl hon
som dåvarande öfverståthållaren Herman Fleming fått
kännedom om smädeskriften genom ett förräderi af en
nära vän till den yngre Messenius - man misstänker,
att förrädaren varit Nils Christofersson, en son
till kyrkoherden Christofer i Fors, som sedermera
blef invecklad i rättegången. Under dess fortgång
hade nemligen Messenius bekänt, att han åt denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
