Print (PDF) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådet väcktes fråga om att anfalla Polen, hvilket dock
afträddes af Oxenstierna, samt huru underhandlingarna
i Lübeck under åren 1651 och 1652 att förvandla det
tjugusexåriga stilleståndet mellan båda rikena till
ständig fred blefvo fruktlösa genom anspråk från
polska konungen Johan Casimir, på hvilka de svenska
ombuden ej kunde ingå. Den ynnest, Christina visade
den polske flyktingen Radziejowsky midt under dennes
stämplingar mot sitt fädernesland, var också föga
egnad att tillvägabringa ett vänskapligare förhållande
mellan båda länderna, och något sådant var icke
heller rådande vid Christinas tronafsägelse, ehuru
stilleståndet icke var å någondera sidan formligen
brutet.
Tvisteämnena voro fortfarande de polska Vasarnes
anspråk på arfsrätt till Sveriges krona, hvilka
anspråk Sverige icke erkände, samt besittningen
af Lifland, hvilket Polen ej ville för alltid
frånträda, och af Vest-Preussen, hvilket Sverige
sökte återvinna. Å ingendera sidan ville man gifva
efter. Å den polska förhöll man sig, under rådande
inre söndringar och olyckliga förhållanden i öfrigt,
mera passivt, men å den svenska gjorde man sig beredd
för ett aktivt uppträdande. I det af Axel Oxenstierna
författade betänkande, som afgafs af hemliga utskottet
vid 1652 års rksdag, förklarades, att ingen stadig
fred kunde med Polen afslutas, så framt icke den
polske konungen frånträdde sina anspråk på Sveriges
krona, hvilka från början föranledt kriget mellan båda
makterna, och så framt icke tillika Lifland blefve
för evärdeliga tider afträdt till Sverige. Kunde
detta erhållas genom fredstraktaten, så vore freden
att eftertrakta; men i annat fall borde man på bästa
sätt begagna läglig tid och passande tillfällen samt
icke afvakta att blifva af fienden öfverfallen.
En sådan läglig tid tycktes hafva inträdt med
året 1654, då i Mars månad de mot konungen i Polen
upproriske kosackerne formligen underkastade sig
ryska czarens beskydd och i April tvänne ryska härar
utan motstånd trängde långt in i Polen, der tillika
de inre söndringarna voro större än någonsin. Oaktadt
Johan Casimir sålunda syntes endast med stor svårighet
kunna bibehålla den tron han redan innehade, sökte han
likväl nu göra gällande sina anspråk på Sveriges krona
och gaf således sjelf anledning till ett fredsbrott,
hvilket han under dåvarande förhållanden tycktes
hafva bort vara synnerligen angelägen att förekomma.
Så snart det blifvit bekant, att Christina ämnade
öfverlemna regeringen åt Carl Gustaf, förklarade
Johan Casimirs sändebud vid Christinas hof, Canaziles,
att, om ock hans herre kunnat tåla Gustaf Adolf och
Christina såsom regerande i Sverige, kunde han dock
icke tillåta, att en ättling utaf en mera aflägsen
gren af Vasaslägten blefve Sveriges konung. Christina
svarade, att arfprinsen nog skulle veta att försvara
sin rätt och skulle styrka den med 30,000 vittnen. De
polska anspråken väckte ock sådan harm äfven hos
svenska folket, att Canaziles endast med svårighet
kunde skyddas för misshandling, och så snart Carl
Gustaf blifvit Sveriges konung, gaf han Canaziles
till känna, att han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
