Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Carl Gustaf konung
- Axel Oxenstiernas död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans bord, och i deras sällskap sökte han vederqvickelse för dagens
mödor. Mot alla var han vänlig, utan att frånträda sin värdighet, och
äfven de, som mest motarbetat först hans val till tronföljare och sedermera
hans tillträde till regeringen, fingo icke röna något tecken till agg,
än mindre någon hämnd från hans sida. Sjelfva Axel Oxenstierna,
som alltid varit hans både mäktigaste och ihärdigaste motståndare,
kallade han vänligt och aktningsfullt fader, då han tilltalade honom,
samt följde, såsom vi nyss sett, hans råd, äfven när det var riktadt
emot en konungens nära anhörig. Genom allt detta ingaf han
förtroende hos alla, och i synnerhet sågo de talrikare samhällsklasserna
förtröstansfullt upp till en konung, af hvilken de hoppades ett
afhjelpande af sitt betryck samt en kraftig och rättvis styrelse, utan all
inverkan hvarken af en maktlysten adel eller af snikna gunstlingar. Om
således också början af Carl Gustafs regering var i flera hänseenden
bekymmersam, hade han åtminstone den tillfredsställelsen af att sitt folk
mötas med förhoppningsfullt förtroende.
Axel Oxenstiernas död.
När Carl Gustaf tog det här ofvan anförda första steget till en
reduktion, hvilken Axel Oxenstierna så väl som högadeln i allmänhet
alltid ifrigt bekämpat, hade denne högadelns främste ledare redan slutat
sin verksamma lefnad. Han hade, alltsedan Christina, efter 1650 års
riksdag å nyo närmat sig högadeln, återfått ledningen af den inre
styrelsen, hvilken dock i sjelfva verket inskränkte sig till handläggningen
af de besvärligare ärendena, utan att han kunde inverka på drottningens
hushållning eller rättare misshushållning, hvarvid hon i Magnus De la
Gardie skaffat sig till biträde en riksskattmästare, lika oefterrättlig som
hon sjelf. Också när efter hennes afsägelse Oxenstierna åtog sig
granskningen af kammarverket och såg den oreda, hvari det råkat,
förklarade han, att han aldrig kunnat tro tillståndet vara så olyckligt.
Under denna granskning ansträngde sig Oxenstierna mer än hans
höga ålder och vacklande helsa kunde uthärda. Hans vänner varnade,
men han svarade: »jag är till arbete van, har deruti lefvat, vill ock
hellre deruti dö än vara sysslolös.» Det visade sig dock snart, att
varningen varit väl behöflig. En dag under överläggningarna i konungens
egna rum blef den nu 71-årige kanslern så häftigt illamående, att han
måste ledas till sin boning i slottets närhet. Här föll han i en hetsig
feber, som snart antog en betänklig beskaffenhet. Konungen besökte
honom för att betyga honom sin aktning och tillgifvenhet. Ända från
sitt tillträde till regeringen hade Carl Gustaf, såsom vi redan anmärkt,
iakttagit ett i hög grad ädelt och värdigt förhållande mot sin förre
ihärdige motståndare, och nu på sin sotsäng visade sig äfven
Oxenstierna uppskatta sin nye konungs stora egenskaper. Också var deras
afsked från hvarandra lika hedrande för båda. Såsom ett minne och
tillika, såsom ett aktningsbevis förärade Oxenstierna konungen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 20 10:50:03 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/sverhist/6/0036.html
