Print (PDF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstiernas död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diamantring, hvilken han sjelf under sitt besök i Frankrike
erhållit af Ludvig XIII och som värderades till
30,000 kr. Sedermera beredde han sig allvarligt och
värdigt till afskedet från lifvet. När afskedsstunden
närmade sig, frågade han efter nyheter om Christina,
och då man berättade hvad man om henne visste, sedan
hon lemnat Sverige, utbrast han: »Hon kommer att
ångra sig, det här jag sagt henne förut; men hon har
blifvit förryckt. Dock», tillade han med en djup suck,
»hon är ändå den store Gustaf Adolfs dotter». Dessa
ord voro de sista han yttrade. Samma dag, det var den
28 Augusti 1654, kl. 7 på e. m. slutades hans lefnad.
Carl Gustaf infann sig i dödshuset för att ännu
en gång se den aflidne store mannen. Han stod
länge försjunken i tankar, med blicken fästad å det
förbleknade anletet, och utbrast slutligen: »Lycklig
den, som så lefvat; lycklig den, som så dör!» Några
dagar derefter skref han till Axel Oxenstiernas
yngre son Erik, som vid faderns död var frånvarande
i följd af ett uppdrag från konungen: »I eder
fader har Sverige förlorat en redlig och rättsinnad
fosterlandsvän och jag en minister, hvars like Sverige
aldrig och Europa knappast någonsin egt. Mig har han
städse varit trogen och bevisat så stora tjenster,
att jag dem näppeligen kunnat belöna». Äfven i de
sista raderna i detta bref visade Carl Gustaf, att
han glömt det forna missförhållandet och blott ihågkom
de tjenster Oxenstierna gjort honom såsom konung. Då
han kort derefter utnämnde den aflidne rikskanslerens
mest afhållne son Erik till hans efterträdare, låg
äfven häri en hyllning åt den store hädangångnes
förtjenster.
Den 31 Augusti skedde den aflidnes bisättning i Jakobs
kyrka, men den 18 Mars 1655 firades den högtidliga
begrafningen i Stockholms Storkyrka, der konungen,
drottningen, alla i hufvudstaden varande ledamöter af
rådet och en ganska stor samling för öfrigt bevistade
densamma. Kistan fördes sedermera till rikskanslerens
stamgods Fiholm inom Jäders socken, i hvars kyrka
han låtit uppresa grafvårdar åt sina hädangångna
föräldrar och syskon samt åt sina före honom aflidna
barn, och i denna kyrkas hvalf har han ock fått sitt
eget sista hvilorum. Hans sondotters son, grefve
Axel Gabriel Oxenstierna, har der låtit uppresa en
grafvård af marmor, men någon offentlig minnesvård,
värdig denne, en af Sveriges, en af verldens störste
män, söker man ännu förgäfves.
Axel Oxenstierna var äfven till sitt yttre en
vördnadsbjudande personlighet: en reslig gestalt,
med värdig hållning; ansigte och växt fylliga; håret
brunt, kortklippt och bakåt kammadt; pipskägget
krusigt, bredt och tvärklippt, tidigt grånande,
likasom håret; pannan hög, med djupa jemnlöpande
fåror; ögonen mörkblå, stora, djupt liggande, med
uttryck af klokhet och välvilja, men derjemte af
allvar och befallande öfverlägsenhet; munnen dold af
läpp- och pipskägget; kinderna blomstrande ännu på
hans gamla dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
