Print (PDF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstiernas död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så skildras han under sin kraftfullare ålder,
men Whitelocke har af hans personlighet under sista
året af hans lefnad gifvit en skildring, som äfven
kan förtjena anföras och hvars utförlighet visar
hvilket djupt intryck denna personlighet gjort på
den engelske ambassadören.
»Rikskanslern», berättar han, »var en stor, ansenlig
och ganska vacker man, vid 71 års ålder. Han var
klädd i svart, hade en liten rock, fodrad med skinn,
och ingen hatt, utan bar på hufvudet en med skinn
fodrad sammetsmössa, Hans gråa hår och långa, breda
skägg bidrogo ej litet till hans vördnadsbjudande
utseende. Hans ansigtsuttryck var allvarsamt,
men lifligt tillika, och hans sätt värdigt, men med
mycken belefvenhet. Strax vid inkomsten satte han
sig med ryggen åt elden, emedan han sade den vara
besvärlig för ögonen. Han talte med färdighet en
ganska vacker latin, och ehuru han äfven var fullt
hemma i fransyskan, ville han dock ej tala detta
språk, emedan han sade sig ej finna hvarföre det
borde nyttjas hellre än det gamla romarespråket, som
var både vackrare och rikare. Under samtalet berättade
han en mängd händelser från sin förflutna lefnad och
anförde flera af Gustaf Adolfs bedrifter. Han bad icke
sällan om ursäkt för sitt myckna talande, hvilket,
såsom han sjelf sade, var en senilis garrulitas (en
ålderdomspratsamhet); men det var ett stort nöje
att höra honom, och i allt hvad han sade visade han
stort förstånd och vidsträckta kunskaper.»
I sina anteckningar återkommer Whitelocke ofta
till den gamle kanslern, öfver hvars långsamhet och
betänksamhet han visserligen beklagar sig, men för
hvilken han alltid röjer djup vördnad och beundran,
och det är med synbar stolthet han berättar huru den
store statsmannen tillåtit Whitelocke att få kalla
honom sin fader.
På samma sätt finner man äfven i Chanuts anteckningar,
ehuru denne var Oxenstiernas politiske motståndare
och gjorde hans bekantskap under en tid, då hans
verksamhet var betydligt inskränkt genom drottningens
onåd, en mängd uttryck af aktning och beundran
öfver hans öfverlägsna statsmannaegenskaper,
hvilka erkändes äfven af sådana män som Richelieu
och Mazarin. Den förre yttrade om Oxenstierna, att
han var en outtömlig källa af väl uttänkta råd, och
den senare, att om alla europeiska ministrar befunne
sig på samma fartyg, borde styret öfverlemnas åt den
svenske rikskansleren. Hugo Grotius, sjelf en af den
tidens mest berömde män, ansåg Oxenstierna för sin
samtids störste man. Polske storkanslern Lubomirski
kallade honom »en prest utan prestvigning, en konung
utan krona», och äfven Urban VIII, hvilken såsom
påfve hade föga orsak att vara Oxenstierna bevågen,
yttrade, att han var en af de utomordentligaste män,
som verlden sett.
Det är högst sällsynt, att en framstående statsman
vinner ett sådant erkännande af sin samtid, som
i allmänhet plägar visa vida mera benägenhet att
uppsöka hans svagheter än göra rättvisa åt hans
öfverlägsenhet; men om samtida statsmän gåfvo
Oxenstierna detta rättvisa erkännande, så vann han
det i sitt hemland icke på långt när så, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
