Print (PDF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstiernas död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han förtjenade. Inom rådet hade han alltid ett
starkt motparti, och ehuru högadeln visserligen
erkände honom såsom sin förnämste ledare,
funnos likväl äfven inom densamma rätt rnånga,
som hellre slöto sig till Brahes åsigter, hvilka
framför allt förfäktade adelns rättigheter, än
till Oxenstiernas, som alltid yrkade, att dessa
skulle fullt motsvaras af skyldigheterna. Inom
de öfriga samhällsklasserna var Oxenstierna i
allmänhet mera aktad än älskad. Man erkände hans
öfverlägsenhet och böjde sig för densamma, men
någon varmare och mera allmän tillgifvenhet rönte
han icke. Tvärt om var, synnerligast under 1650 års
riksdag och tiden närmast derefter, sinnesstämningen
mot honom i hög grad uppretad. Denna upphetsning
gick dock visserligen snart öfver, men Oxenstierna
betraktades dock fortfarande såsom den ihärdigaste
och mäktigaste motståndaren till reduktionen af
de afhända kronogodsen, hvilken så ifrigt yrkades
af de ofrälse stånden, och i sjelfva verket var
han aldrig populär, om man ock ej kunde undgå att
inse och erkänna hans öfverlägsenhet. Äfven i en
senare tid har man ofta nog i honom sett snarare den
myndige, för sitt stånds fördelar ifrigt arbetande
aristokraten an den värme, i många riktningar
verksamme fosterlandsvännen. Aristokrat var han
onekligen i ganska hög grad, men om han fordrade,
mycket för adeln, fordrade han icke mindre af den
och ville alltid, att dess skyldigheter skulle fullt
motsvara dess rättigheter. En så stor menniskokännare
borde dock hafva insett, att ståndet skulle komma att
visa vida större månhet om de senare än om de förra,
och att således ett alltför öfvervägande förfäktande
af adelns fördelar ej kunde vara gagneligt för
samhället i dess helhet. Äfven ligger Oxenstierna
till last, att han icke från början af Christinas
regering, då han ännu var den ledande inom styrelsen,
motsatte sig hennes slöseri med kronans egendomar,
och framför allt, att han sjelf drog fördelar af
detta slöseri och derigenom gjorde det för sig
omöjligt att med allvar kunna förhindra det. Men
om vi framhålla dessa hans fel, böre vi ej förgäta
hans vida öfvervägande förtjenster. Att Sverige gick
med ära ur den strid för religionens frihet och för
Sveriges storhet, hvilken dess store konung börjat
och som i sjelfva verket öfversteg dess krafter, var
ganska väsentligt Oxenstiernas förtjenst, och ehuru en
nyare tid visserligen mer och mer begynt betrakta den
krigiska storheten ur en helt annan synpunkt, än den
betraktades under detta krigiska tidehvarf, då den var
den förnämsta, snart sagdt den enda, ser likväl hvarje
svensk med stolthet tillbaka på denna Sveriges mest
lysande tid och bor ej glömma att han, näst Gustaf
Adolf, har hufvudsakligen Axel Oxenstierna att tacka
för dessa sä ärofulla blad i våra häfder. Ännu större
och mera bestående voro dock Oxenstiernas förtjenster
om vår inre styrelses utbildning, om undervisningens,
vetenskapernas, handelns och näringarnas förkofran,
hvarigenom det för Sverige blef möjligt att bära sin
storhet och som öfverlefvat den. Följderna af hans
fel hafva för länge sedan försvunnit, men följderna
af hans förtjenster fortvara ännu, och afväger man
oveldigt båda, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
