Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Carl Gustafs förmälning
- Riksdagen 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der till sent på hösten. Då han efter freden i Roskild
1658 kom till Göteborg, mötte hon honom der och följde
honom sedermera nästan oafbrutet under åren 1658 och
1659. När mot slutet af sistnämnda år lyckan började
vända sig mot den förut så segerrike konungen, sattes
det flera gånger i fråga, att drottningen skulle
återvända till Sverige; men nu, under motgångarna,
ville hon ännu mindre vara skild från honom än förut
under lyckans dagar, och hon stannade också hos honom
ända till hans död.
Riksdagen 1655.
Sedan Kock återkommit från sin beskickning till Polen
och underrättelse ingått om det Bremiska krigets
lyckliga afslutande, blef under konungens frånvaro,
men på hans befallning, fråga om krigsrustningars
företagande framstäld i rådet den 11 December 1654
af Erik Oxenstierna, som vid sin återkomst med den
kungliga bruden blifvit den 20 Oktober utnämnd till
sin faders efterträdare såsom rikskansler. Riksdrotsen
Per Brahe yttrade sig för de ifrågasatta rustningarna
och menade, att faran från Polen och Ryssland borde
i främsta rummet afses. Magnus De la Gardie, som nu
återinträdt i utöfningen af riksskattmästareembetet,
utbredde sig mycket om fredens lycka, men slutade
med att under för handen varande omständigheter
förklara sig för kriget, samt föreslog tillika, att,
såsom förut varit brukligt i dylika vigtiga frågor,
tvänne bland rådets närvarande ledamöter skulle utses
att mot hvarandra utveckla skälen för och emot. Denna
framställning bifölls och Christer Bonde utsågs att
tala för de ifrågasatta rustningarna, men Bengt Skytte
att anföra skälen deremot.
Under den derefter följande omröstningen yrkade
Christer Bonde, att man först borde angripa Danmark,
emedan man eljest icke vore säker från detta
håll. Jönköping och Kalmar vore svaga värn mot ett
danskt anfall, som, medan svenska härarne stridde i
Polen, kunde blifva för Sverige farligt, synnerligast
om Danmark erhölle biträde från Holland. Carl
Gustaf Wrangel och Arvid Wittenberg instämde i denna
åsigt. Danmark kunde med fördel anfallas på samma
gång från Sverige och från de svenska besittningarna
i Tyskland. Under ett sådant krig hade inan ingenting
att frukta från polackarnes sida, som voro fullt
upptagne af sitt eget krig mot Ryssland, hvaremot
man under ett krig mot Polen lätt kunde befara ett
anfall från Danmark. För öfrigt kunde man ju efter
slutadt krig mot Danmark vända sig mot Polen.
Å andra sidan yttrade sig så väl Erik Oxenstierna
som Per Brahe för kriget mot Polen. Man borde icke
för den hotande faran från Danmark lemna ur sigte
den redan for handen varande i Polen. Gustaf Adolf
hade i afseende å Danmark följt en alldeles likartad
politik, som nu var i fråga mot Polen. Han hade,
derest en kejserlig här skulle inbrutit från Tyskland
i de danska länderna, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 20 10:50:03 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/sverhist/6/0042.html
