Print (PDF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danmark under trettioåriga kriget var i fejd med
kejsaren, ämnat sjelf inbryta i Skåne, emedan Sveriges
ställning ej tilläte det att overksamt åskåda Danmarks
upplösning, och lika litet borde Sverige nu åse
Polens, utan att sjelf dervid se sig till godo.
En tredje åsigt förfäktades af Herman Fleming, som väl
tillstyrkte rustningars företagande, men ville dock,
att man, i betraktande af rikets tillgångar, så mycket
som möjligt borde undvika kriget, hvarföre man tills
vidare borde inskränka sig till underhandlingar. Häri
instämde Gustaf Bonde.
Rådets beslut blef, att hären borde rustas; ty om
krig skulle företagas eller icke, kunde ej blifva
föremål för rådets öfverläggningar, då sådant ej
kunde beslutas förr, än frågan varit meddelad rikets
ständer.
Följande dagen förekom till öfverläggning inom
rädet, huru vida man, utöfver bekräftandet af de
fördelar Sverige redan innehade, borde af Polen fordra
ersättning för krigskostnaderna samt någon säkerhet,
helst genom afträdandet af något landskap, for att
Sverige framdeles ej måtte från detta håll blifva
oroadt. Riksdrotsen talade ifrigt för ett sådant
påstående och likaså rikskansleren, som gaf en vink
om att flera polska undersåtare redan begärt svenska
konungens beskydd. Bengt Skytte utvecklade nyttan af
Preussens besittning. Den vore en förmur för Lifland
och hölle genom sitt läge både Polen och Brandenburg
i tömmarna. Herman Fleming talade äfven nu för en
fredlig politik. Kunde någon säkerhet vinnas, helst i
penningar, vore det godt, men framför allt borde man
söka freden och ej kasta sig i några vidlyftigheter
genom att bevisa Polackarnes begäran om skydd. Thure
Sparre, Erik Gyllenstierna och Gustaf Bonde voro af
samma mening. De båda sistnämnde tillstyrkte dock att
man väl borde sluta fred med Polen, men derefter gå
mot Ryssland.
Kort efter dessa öfverläggningar inom rådet utfärdade
konungen den 20 December en kallelse till »alla
grefvar, friherrar, ridders- och frälsemän, som
till laga år komne äro och ej laga förfall hafva;
alla öfverstar, öfverstelöjtnanter och majorer samt
en ryttmästare eller kapten af hvart landtregemente;
alla biskopar och superintendenter och två af hvart
kapitel samt en prestman af hvart härad; af hvar stad
en borgmästare och en rådman eller annan borgare och
af hvart härad en bonde» att sammanträda till allmän
riksdag i Stockholm den 2$ Februari 1655, »eftersom
Europas och enkanneligen vårt kära fäderneslands
närvarande tillstånd och öfverhängande fara, jemväl
de vidt utseende förändringar, som dagligen förelöpa,
fordra en idkesam åhåga, huru riksens försvar och
säkerhet må på en och annan befarande oförmodlig
händelse befrämjas, såsom ock emedan dessförutan
några särdeles högvigtiga ärenden förelöpa.»
Tillika skickades Kock ännu en gång till Polen med
uppdrag att, då detta rike i följd af inre tvedrägt
samt ryssarnes och kosackernas anfall tycktes vilja
sönderfalla, höra sig före, huru de polska ständerne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
