Print (PDF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges konungar och alla Sveriges invånare
evärdeligen observeras.» Genom denna punkt
afskars all utsigt att i framtiden kunna sträcka
reduktionen längre, än som nu skett, och denna
s. k. fjerdeparfs-räfst blef sålunda en slutlig
uppgörelse, hvarigenom de kronan afhända godsens
innehafvare friköpte sig från hvarje ytterligare
reduktion, hvilket på intet sätt öfverensstämde
med de ofrälse ståndens fordringar. Under
öfverläggningen inom dem anmärktes tillika
svårigheten att skilja mellan orter som äro omistande
eller icke, då i sjelfva verket alla orter voro
omistande. Reduktionstiden borde räknas från 1604
och icke från 1632 års slut. Äfven de kronogods,
som blifvit köpta för evärdelig tid, borde lika som
de bortgifna återfalla till kronan eller åtminstone
förlora naturen af evärdelig besittning. Många,
som ej inlagt några utmärkta förtjenster, skulle
enligt den nu föreliggande reduktionsstadgan komma
att behålla sina kronogods, och i allmänhet vore
en närmare undersökning nödvändig, innan det blefve
bestämdt, att blott en fjerdedel af de afhända godsen
skulle återkomma till kronan. Den 13 Juni förklarade
ett borgareståndets utskott inför rådet, att ståndet
ej kunde underskrifva detta beslut. Trenne dagar å
rad skickade presteståndet till rådet ett utskott
att begära uppskof, och bönderne sade, att om de
skrefvo under, måste de frukta att vid hemkomsten
blifva ihjelslagna af sina medbröder.
Uppträdena vid 1650 års riksdag hotade sålunda
att nu blifva förnyade, och rikskansleren yttrade
i rådet sin farhåga, att riksdagen kunde gå
sönder här såsom i Polen, hvilket vore något i
Sverige dittills oerhördt. Den 14 Juni öfverlade
rådet hvad som vore att göra, då adeln yrkade på
beslutets utfärdande, men de tre öfriga stånden
vägrade underskrifva det. Rikskanslern föreslog,
att beslutet borde utfärdas, men ej såsom for alltid
gällande lag. Detta ville rådet dock ej medgifva,
utan föredrog att vädja till konungen, som den
18 Juni infann sig i rådet och gjorde en utförlig
framställning af förhållandena, beklagande sig öfver
minskningen i kronans inkomster, så väl som deröfver
att kronans rättigheter vore underkastade strid,
då de inkomster, som trädt i stället för räntorna å
kronogodsen, numera såsom bevillningar vore beroende
af ständernas beslut. Tvänne meningar uttalade sig
nu i rådet: den ena, som i synnerhet förfäktades af
Gustaf Bonde, att beslutet skulle blifva beståndande
såsom det var fattadt och reduktionen således anses
för alltid fulländad; den andra, att hela beslutet
skulle förfalla och adeln åtaga sig en kontribution
tills vidare. Konungen ansåg det vid riksdagen fattade
beslutet innefatta hufvudsakligen trenne punkter:
om de omistande godsens återkallande; öm de allodiala
(för evärdelig tid kronan afhända) godsens förvandling
till länegods samt om fjerdepartens indragning. De
båda första punkterna kunde blifva beståndande,
men, hvad fjerdeparten beträffade, kunde räntan
deraf gifvas i penningar tills vidare, till dess
en undersökning försiggått, hvarefter först ett för
alltid gällande beslut skulle fattas. Vid omröstningen
inom rådet utföllo dock de flesta rösterna för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
