Print (PDF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandet till Danmark.
43
vara beredd, att de skulle söka vid första lägliga
tillfälle återtaga det förlorade. Å andra sidan åter
kunde Sveriges ställning såsom stormakt icke anses
fullt betryggad, innan det vunnit den redan under
sista danska kriget eftersträfvade besittningen af
Bohus län, Skåne och Bleking samt sålunda fått sin
sydliga gräns utsträckt till Kattegat, Öresund och
Östersjqn, och äfven innan dess besittningar i Lifland
blifvit förenade med dem i Pomern och öfriga delar af
norra Tyskland. Ditåt måste Sveriges eröfringspolitik
antagas syfta, och så väl Danmark som Polen och tyska
riket måste således anse sig fortfarande hotade af
denna uppåtsträfvande makt, likasom äfven Europas då
varande förnämsta sjömakt och handelsstat, Holland,
måste finna sjöfarts- och handelsintressen i Östersjön
hotade af en makt, hvars uppgift det tycktes hafva
blifvit att göra sig till ensam herre öfver detta haf,
dit också Ryssland, som af Sverige blifvit derifrån
undanträngdt, måste af sitt läge finna sig manadt att
söka å nyo framtränga. Hvardera af dessa .Sveriges
fem grannstater, ty såsom sådan kunde äfven Holland
anses, då dess sjöfart var i så nära beröring
med den svenska, måste sålunda betraktas såsom
Sveriges naturliga fiende och den svenska regeringen
följaktligen äfven egna särskild uppmärksamhet åt
förhållandena derinom. Danmark styrdes fortfarande af
Fredrik III, hvilken Christian I V: s yngre son hade
uppvuxit utan utsigt till tronen och i stället egnat
sig åt det andliga ståndet. Han hade 1623 blifvit
biskop i Verden och 1634 erkebiskop i Bremen, men sett
båda stiften falla i Svenskarnes händer och redan
af denna anledning fått gammalt agg till Sverige,
hvilket ytterligare ökades genom Sveriges anfall mot
Danmark 1643, dess landvinningar i Brömsebröfreden
och det beskydd Christina lemnat Fredriks hätskaste
fiende Corfits Ulfeldt. Genom sin äldre broders
prins Christians död i Juni 1647 hade Fredrik kommit
tronen närmast och blef äfven under följande året
sin faders efterträdare. Sluten, inbunden och-
utan att ega något af det öppna, frimodiga, vänligt
nedlåtande väsende, som gjort hans far så omtyckt af
danska folket, hade emellertid Fredrik en ganska fast
vilja och öfvergaf aldrig hvad han en gång föresatt
sig, ehuru han sorgfälligt gömde det inom sig till
dess handlingens stund var inne. Han var sedan 1643
förmäld med Sofia Amalia, en dotter till hertig Georg
af Braunschweig-Livneburg, som spelade en temligen
tvetydig rol under tyska trettioåriga kriget. Hon
var i flera hänseenden ett öfverlägset fruntimmer,
som genom sin skönhet och sitt vänliga sätt gjort sig
omtyckt af folket och genom sin klokhet vunnit stort
inflytande öfver sin gemål, hvilken hon förstod att
ingifva samma hersklystnad, som utgjorde det mest
framstående draget i hennes eget skaplynne. Båda
måste, med djup inre harm, tills vidare underkasta sig
den öfvermäktiga och äfven öfvermodiga adelns välde
och stillatigande åse huru allt förföll under detta
olyckliga adelsvälde. De hade ock i Corfits "Ulfeldt,
äfven såsom landsflyktig, en ganska farlig fiende,
som först gjorde allt för att förmå svenska regeringen
till ett anfall mot Danmark och äfven skulle lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
