Print (PDF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Carl X Gustaf.
häri, så vida icke Oxenstierna ståndaktigt motsatt
sig Christinas krigs-lystnad, sarnt sedermera sökte
genom Whitelocke, under hans beskickning i Sverige,
förmå engelska regeringen att angripa Danmark,
hvilket Whitelocke dock afböjde, under uttalande af
sin förundran öfver att Ulfeldt sf ifrigt sökte skada
sitt eget fädernesland.
Under sådana förhållanden hade Fredrik III visat
sig synnerligt angelägen att bibehålla fred med
Sverige, och Carl Gustafs sändebud vid danska hofvet,
Magnus Duréel, hade ock gifvit en sådan skildring
af ställningen i Danmark, att deraf tillräckligen
syntes, det någon fara från detta håll åtminstone
för tillfället ej kunde hota Sverige. »Hos främmande
makter», skref han, »står Danmark i ringa anseende,
hos sina grannar i jalousi, äfven hos det furstliga
huset i Gottorp. Inom riket finnas hvarken conduite,
courage, penningar, kredit eller soldater. Landet
ligger öppet, nästan alla städer likaledes. Flottan
saknar både bemanning och ammunition. Man värfvar
icke och äfven om man skulle göra ett försök dermed,
finge man intet tillopp utom af en hop stackare. De,
som här kallas officerare och soldater, äro alla
oofvade. Inom sjelfva regeringen råder tvedrägt:
kungen är emot rådet, och detta är söndradt, alla
undersåtarne desperata.»
En sådan teckning af tillståndet i Danmark var
visserligen väl egnad att skingra alla farhågor
för anfall derifrån, men ock, å andra sidan,
uppmuntrande för de krigslystne inom svenska rådet
att rikta första anfallet ditåt, för att, sedan
Danmark var gjordt oskadligt, och derifrån taget
så mycket som behöfdes for att gifva Sverige sina
naturliga gränser åt detta håll, derefter hafva fria
händer mot de öfriga grannarne. Vi hafva ock sett
huru sådant yrkades af flera inom råder, men huru
konungen ansett, att man först borde vända sig mot
Polen, mot hvilket man i dess regents vägran att
erkänna Carl Gustaf för Sveriges konung hade en
giltig krigsorsak, hvilket icke var förhållandet
rned Danmark. Från detta rike hotades ock Sverige,
åtminstone for tillfället, icke af någon fara,
hvaremot de ryska eröfringarna i Polen kunde blifva
ganska farliga för Sveriges Östersjöbesittningar och
derföre måste hejdas genom Sveriges deltagande i det
rysk-polska kriget. För öfrigt, om Danmark nu i sig
sjelft var föga fruktansvärdt, hade det dock i Holland
en mäktig bundsförvandt, hvars flotta i förening
med den danska var Sveriges sjömakt öfverlägsen och
skulle kunna väsentligt skada ett rike med så många
besittningar på andra sidan Östersjön, från hvilka
Sverige blefve afstängdt med detsamma en annan makts
flotta var rådande pä detta haf.
Holland hade, ända sedan Sveriges öfvervigt i Norden
blifvit afgjord genom freden i Brömsebro, mer och mer
dragit sig ifrån den segrande makten och i stället
slutit sig allt närmare till den besegrade. Ju
mera Sveriges makt steg, desto mera befarade man i
Holland, att Sverige skulle blifva ensam herskare
öfver Östersjön, och desto villigare var man ock att
med Danmark ingå ett förbund för att mota de svenska
förstoringsplanerna. I Conrad van Beuningen, en af
Hollands mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
