Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häri, så vida icke Oxenstierna ståndaktigt motsatt sig Christinas krigslystnad, samt sedermera sökte genom Whitelocke, under hans beskickning i Sverige, förmå engelska regeringen att angripa Danmark, hvilket Whitelocke dock afböjde, under uttalande af sin förundran öfver att Ulfeldt så ifrigt sökte skada sitt eget fädernesland.
Under sådana förhållanden hade Fredrik III visat sig synnerligt angelägen att bibehålla fred med Sverige, och Carl Gustafs sändebud vid danska hofvet, Magnus Duréel, hade ock gifvit en sådan skildring af ställningen i Danmark, att deraf tillräckligen syntes, det någon fara från detta håll åtminstone för tillfället ej kunde hota Sverige. »Hos främmande makter», skref han, »står Danmark i ringa anseende, hos sina grannar i jalousi, äfven hos det furstliga huset i Gottorp. Inom riket finnas hvarken conduite, courage, penningar, kredit eller soldater. Landet ligger öppet, nästan alla städer likaledes. Flottan saknar både bemanning och ammunition. Man värfvar icke och äfven om man skulle göra ett försök dermed, finge man intet tillopp utom af en hop stackare. De, som här kallas officerare och soldater, äro alla oöfvade. Inom sjelfva regeringen råder tvedrägt: kungen är emot rådet, och detta är söndradt, alla undersåtarne desperata.»
En sådan teckning af tillståndet i Danmark var visserligen väl egnad att skingra alla farhågor för anfall derifrån, men ock, å andra sidan, uppmuntrande för de krigslystne inom svenska rådet att rikta första anfallet ditåt, för att, sedan Danmark var gjordt oskadligt, och derifrån taget så mycket som behöfdes för att gifva Sverige sina naturliga gränser åt detta håll, derefter hafva fria händer mot de öfriga grannarne. Vi hafva ock sett huru sådant yrkades af flera inom rådet, men huru konungen ansett, att man först borde vända sig mot Polen, mot hvilket man i dess regents vägran att erkänna Carl Gustaf för Sveriges konung hade en giltig krigsorsak, hvilket icke var förhållandet med Danmark. Från detta rike hotades ock Sverige, åtminstone för tillfället, icke af någon fara, hvaremot de ryska eröfringarna i Polen kunde blifva ganska farliga för Sveriges Östersjöbesittningar och derföre måste hejdas genom Sveriges deltagande i det rysk-polska kriget. För öfrigt, om Danmark nu i sig sjelft var föga fruktansvärdt, hade det dock i Holland en mäktig bundsförvandt, hvars flotta i förening med den danska var Sveriges sjömakt öfverlägsen och skulle kunna väsentligt skada ett rike med så många besittningar på andra sidan Östersjön, från hvilka Sverige blefve afstängdt med detsamma en annan makts flotta var rådande på detta haf.
Holland hade, ända sedan Sveriges öfvervigt i Norden blifvit afgjord genom freden i Brömsebro, mer och mer dragit sig ifrån den segrande makten och i stället slutit sig allt närmare till den besegrade. Ju mera Sveriges makt steg, desto mera befarade man i Holland, att Sverige skulle blifva ensam herskare öfver Östersjön, och desto villigare var man ock att med Danmark ingå ett förbund för att mota de svenska förstoringsplanerna. I Conrad van Beuningen, en af Hollands mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
