Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverhet varande Moldau af sig beroende. Han hade sedermera ingått förbund med kosackerna och sträfvade ifrigt att förstora sitt område på Polens bekostnad, så att Carl Gustaf, långt ifrån att af honom störas i sitt anfall mot Polen, borde snarare i honom kunna påräkna en bundsförvandt, som visserligen i främsta rummet afsåg sina egna fördelar, men som likväl kunde vara nyttig genom att sysselsätta en del af de polska stridskrafterna och medverka till Polens styckande.
Vid krigets början tycktes likväl Carl Gustaf icke egna någon synnerlig uppmärksamhet åt detta håll, men deremot var Frankrike, ehuru aflägset från krigsskådeplatsen, en makt af alltför stor vigt att ej tagas med i räkningen. Alltsedan Pimentelli i så hög grad vann Christians ynnest, hade en viss köld uppstått mellan den svenska regeringen och dess bundsförvandt, den franska. Vid underrättelsen om Christinas tronafsägelse hade emellertid Mazarin skickat Charles d’Avaugour, hvilken under trettioåriga kriget först som öfverste och sedermera såsom fransk minister åtföljt de svenska härarne samt således redan egde närmare bekantskap med de svenska förhållandena, att i Stockholm lyckönska Carl Gustaf till hans uppstigande på svenska tronen. Under vägen skulle d’Avaugour söka i Köpenhamn tillvägabringa ett vänskapligare förhållande mellan Danmark och Sverige samt, om möjligt, ett förbund mellan dessa båda riken till befästande af freden i Norden, hvarigenom Frankrike borde så mycket säkrare i de nordiska makterna kunna påräkna ett stöd mot Österrikes och Spaniens ärelystna sträfvanden, hvilka det ännu alltid misstrodde. Af samma skäl var Frankrike ock sedan gammalt i förbund med Polen och hade derför vid kongresserna i Lübeck 1651 och 1652 sökt bemedla en stadigvarande fred mellan detta rike och Sverige, hvilket likväl, såsom förut är visadt, misslyckats genom Johan Casimirs envisa vidhållande af sina anspråk på arfsrätt till Sveriges krona och på återfåendet af Lifland. Ett krig mellan Sverige och Polen kunde således på intet sätt vara välkommet för franska regeringen, som ansåg den nye konungens rätta verksamhetsfält vara i Tyskland, der han kunde verka för Frankrikes fördelar. Mazarin fick likväl snart erfara, att Carl Gustaf mot Frankrike iakttog en långt sjelfständigare hållning, än Christina under inverkan af den smidige Chanut och af hennes egen afvoghet mot Oxenstierna, som förfäktade samma sjelfständiga statskonst, hvilken nu följdes af Carl Gustaf.
Äfven mot Spanien, för hvilket Christina mot slutet af sin regering visat för mycken undfallenhet, iakttog Carl Gustaf samma sjelfständiga hållning, sökande hvarken ett närmare förbund eller en brytning med detta rike, hvars handelsförbindelser med Sverige förblefvo orubbade, men hvilket han ej medgaf någon inverkan på Sveriges politiska förhållanden.
För öfrigt sändes Schlippenbach och Bengt Oxenstierna till de smärre tyska staterna för att underhålla vänskapen mellan dem och Sverige. Öfverallt var den svenska diplomatien verksam, och det syntes tydligt, att en öfverlägsen statsman åter öfvertagit ledningen deraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
