Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fälttåget 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den gaf sig åt svenskarne efter en enda dags motstånd, hvarefter adeln i den kringliggande trakten underkastade sig svenskt beskydd. Den gamle riksmarsken Horn, som då ännu förde öfverbefälet och som alltid varit en försigtig fältherre samt nu hade att med allt för otillräckliga stridskrafter iakttaga både de ryska och de polska härarnes rörelser, ansåg sig ej böra låta Lewenhaupt med sin ringa styrka intaga en mera framskjuten ställning, der han var blottstäld för den litauiska hären och äfven kunde råka i delo med den ryska, hvarigenom en sammanstötning mellan de ännu vänskapliga makterna kunnat inträffa, af ganska betänkliga följder. Han åtnöjde sig derföre att inlägga en besättning i Dünaburg samt befalte Lewenhaupt att draga sig tillbaka till Kockenhusen, den svenska gränsfästningen mot Kurland och polska Lifland – ett steg, hvilket konungen mycket ogillade, emedan enligt hans tanke Lewenhaupt genom ett raskt framryckande hade kunnat förena sig med den litauiska hären, hvilken Radziwil var villig att föra till svenskarne och som af fruktan för ryssarne sannolikt då skulle låtit härtill öfvertala sig.
Under tiden hade Wittenberg den 3 Juli med sin här uppbrutit från Stettin och tågat till Damm, der han mönstrade sin styrka, som uppgick till omkring 17,000 man, till största delen tyskt folk, med 12 grofva och 60 lätta kanoner, samt medförande lifsmedel för 15 dagar, emedan han skulle med största skyndsamhet genomtåga det neutrala brandenburgska området, som ej fick ofredas, hvarföre också den strängaste krigstukt var af konungen uttryckligen anbefald. Den 17 Juli uppnådde han Netze-floden, som med sina den tiden talrika träsk och smärre sjöar utgjorde gränsen mellan Stor-Polen och West-Preussen. På motsatta stranden låg polska staden Ujscie, der adelsuppbådet från vojvodskapen Posen, Kalisch, Inowroclaw och Podlachien stod samladt, till en styrka af ungefär 15,000 man, under vojvoderne Christoff Opalinski, Grudzinski, Rozdrazewski och Peter Opalinski. Floden flyter här genom en bred, träskig dal, som blott på några få konstgjorda dammar kan öfverskridas, och hade den polska hären gjort ringaste motstånd, så hade det för den svenska varit nära nog omöligt att här tillkämpa sig en öfvergång; men redan på morgonen den 18 började emellan båda härarnes anförare underhandlingar, hvilka genom Radziejowskys bemedling ledde derhän, att vojvoderne den 25 Juli anförtrodde sina vojvodskap åt svenska konungens beskydd samt lofvade honom samma trohet och lydnad, som de förut lofvat Johan Casimir. Konungen af Sverige skulle ega uppbära alla de polska kungliga inkomsterna af vojvodskapen samt använda det vid Ujscie samlade fotfolket. Deremot lofvades å samma konungs vägnar, att landets troslära, lagar och friheter skulle lemnas oförkränkta, dess sysslor tillsättas endast med infödda polackar, samt för framtiden adeln icke besväras med allmänna uppbåd, utan de mot fiendtliga anfall erforderliga trupper besoldas och underhållas af allmänna skattkammaren. Samma dag gaf Wittenberg en präktig aftonmåltid åt vojvoderne, och följande dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
