Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fälttåget 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flottan till Danzigs redd och der taga tull, hvilket dock ej kunde verkställas, emedan Danzigs köpmän hellre tills vidare upphörde med sin handel. Tillika fick Wrangel befallning att kunskapa hur stark den holländska flottan var, som kommit till Östersjön, hvarvid konungen tillade: »Ären I bastant mot holländarne, så kören dem ifrån eder; men låten blifva, om danskarne äro med dem». De svenska ombuden, hvilka voro i Stettin för att underhandla med de polska, som varit i Stockholm, befaltes begifva sig till Thorn, »efter det lätteligen måtte komma dertill att trakteras om vår protektion, hvarom bättre handlas i Polen än i Stettin». Innan konungen lemnade det brandenburgska området, hade ock sändebud från kurfursten kommit med nya instruktioner och följde sedermera konungens tåg, underhandlande med Bengt Oxenstierna och med Björnklou. Vid ett tillfälle var ett fördrag nära att afslutas, när konungen eftergaf sin fordran, att Memel och Pillau skulle till honom öfverlemnas; men då han i stället fordrade, att kurfursten skulle till honom aflägga vasalled, blefvo underhandlingarna åter afbrutna. Konungen fortsatte emellertid sitt tåg och inryckte den 11 Augusti i Gnesen. Från alla håll infann sig den polska adeln i hans läger att begära hans beskydd emot ryssarne, som nu eröfrat Wilna och närmat sig Grodno. Den 14 Augusti förenades konungens här med Wittenbergs och följande dagen drog hela svenska styrkan, som nu utgjorde 30,000 man, hvaribland 25,000 man fotfolk och 5,000 ryttare, till Kolo, der den gick öfver Wartha och der den stannade till den 20 i afvaktan på underrättelser om krigsrörelserna i Litauen.
Johan Casimir, som under tiden förgäfves uppbådat adeln i trakterna kring hufvudstaden samt icke kunnat samla större styrka än 5,000 man, sände nu till svenska lägret i Kolo sin kammarherre Przymski, som under trettioåriga kriget varit i svensk tjenst och ännu hade flera vänner inom svenska hären, att bedja om fred. Om fiendtligheterna instäldes, var Johan Casimir nu villig att både afsäga sig sina arfsanspråk på svenska kronan och äfven afträda Lifland samt lemna ersättning för krigsrustningskostnaderna. Det befans likväl att det polska sändebudet ej medförde någon fullmakt till fredsunderhandling, och häri fans således en giltig anledning för Carl Gustaf att afböja en sådan. Då frågade Przymski om konungen hade något emot att Johan Casimir sjelf infunne sig i svenska lägret för att uppgöra fredsvilkoren, men fick till svar: »Efter vi äro hvarandra så nära, kan jag gerna bespara min frände besväret af ett sådant besök och skall i stället snart hafva äran att sjelf infinna mig hos honom.»
Detta sista försök att tillvägabringa ett fredsslut aflopp sålunda fruktlöst; men tillika fattade Carl Gustaf i lägret vid Kolo ett beslut, som blef afgörande för hela krigets utgång. Enligt den ursprungliga fälttågsplanen skulle konungen nu gå till Preussen och bemäktiga sig detta land, innan polackarne hunne samla tillräcklig styrka att hindra det. Der skulle han afvakta sin lifländska
härs ankomst och med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
