Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fälttåget 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda förenade stridskrafter trygga sin besittning af detta land. Detta hade också vid öfverläggningarna om polska kriget varit svenska rådets åsigt. Preussen vore ett rikt land af ringa omfång. Dess eröfring kunde lättare både göras och försvaras samt skulle äfven hos främmande makter väcka mindre uppseende och motstånd. Deremot skulle, om man sökte eröfra hela Polen, svenska hären blifva utbredd öfver en så stor yta, att den icke skulle kunna försvara hvarken sig sjelf eller sin eröfring, hvilken dessutom skulle mot Sverige reta synnerligast de katolska makterna. Mot dessa skäl anfördes nu, att, medan svenska hären tågade till Preussen, skulle polackarne få tid till besinning och till sina stridskrafters samlande, hvilket framför allt borde förekommas genom att raskt förfölja och skingra hvarje polsk styrka, innan den hunne växa svenskarne öfver hufvudet. Man hade ock redan kommit i erfarenhet af deras fruktan för svenska vapnen och deras vördnad för Sveriges konung. Blefve han hyllad äfven till Polens, så fölle Preussen utan strid i svenskarnes händer. Dessutom borde man icke låta ryssar och kosacker besätta större delen af Polen, utan, så snart Carl Gustaf vunnit Polens krona, borde de svenska och polska stridskrafterna förenade drifva ryssarne ur landet och kufva kosackerne. Dessa skäl funnos öfvervägande, och för den mera lysande, men också mera äfventyrliga eröfringen af hela Polen försakades den mindre i ögonen fallande, men säkrare och lättare försvarade besittningen af Preussen.
Medan konungens här sålunda framträngt ända till närheten af Polens hufvudstad, hade krigsrörelserna i Litauen icke utfallit lika fördelaktigt. Genom Gustaf Horns försigtighet och De la Gardies tvekan att med sin ringa styrka, hvilken ej öfversteg 7,000 man, våga sig längre in i landet, hade en dyrbar tid gått förlorad, och ryssarne hade fått tillfälle att framtränga ända till Litauens hufvudstad Wilna, som den 29 Juli föll i deras händer, hvarefter de utbredde sig härjande och plundrande öfver hela landet. Den svenska styrkan var allt för ringa att kunna gifva den betryckta litauiska befolkningen något verkligt skydd mot den nära 100,000 man starka ryska hären, och det katolska presterskapet var ännu mera fiendtligt mot de protestantiska svenskarne än mot de till grekiska trosbekännelsen hörande ryssarne. Följden häraf blef, att endast de båda protestantiske furstarne Janus och Bogislaus Radziwil, jemte några få andra bland Litauens store, underkastade sig svensk lydnad samt öfverlemnade åt Lewenhaupt sin fästning Birsen och några andra gränsstäder, der den svenska hären stannade, utan att våga framtränga längre. I stället öppnades nu med den litauiska hären underhandlingar, ledda af Bengt Skytte, hvilka dock drogo långt ut på tiden, hvarunder allt större del af Litauen kom i ryssarnes våld.
Emellertid hade konungen, sedan han beslutat sig för att tränga längre in i Polen, tågat i riktning mot Warschau, till Sobota, hvarest den första träffningen föreföll den 23 Augusti. Polackarne blefvo slagne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
