Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinterfälttåget 1656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättigheter i detta hänseende betydligt inskränkta. Det var ock ej svårt att förutse, det en så kraftig och beslutsam konung skulle snart inskränka adelns myndighet äfven i andra hänseenden, och då i Polen snart sagdt hvarje adelsman betraktade sig som en oberoende furste inom sitt område, samt alla, som hade någon större myndighet, voro ännu sjelfrådigare i förhållande dertill, var också missbelåtenheten så mycket större med ett nytt statsskick, som skulle göra slut på denna sjelfrådighet.
Hos Polens katolska presterskap var missnöjet icke mindre. Att en kättersk furste innehade Polens tron, tycktes innebära en fara för den der rådande katolska bekännelsen, så mycket mera som dervarande protestanter icke sparade på uppmaningar och hotelser i denna riktning. Så hade en protestantisk ifrare låtit pregla en skådepenning, hvars ena sida visade Carl Gustafs bild och den andra en påfvekrona, jemte Petri nycklar, lagda öfver en lågande eld, med öfverskrift: »Påfvedömets slut». Sjelf tyckes Carl Gustaf icke hafva iakttagit nödig försigtighet i sina yttranden, rörande den katolska bekännelsen i Polen, och i sitt förhållande till dervarande katolska presterskap. D’Avaugour skrifver i ett bref från slutet af året 1655: »Man öfverlägger redan i svenskarnes hemliga rådplägningar huru man skall kunna indraga presterskapets stora inkomster samt huru man skall kunna fördrifva jesuiter och munkar. Konungen säger, att i förbund med Cromwell skall han vara alla katolska makter vuxen, mot hvilka han alltid bär skarpa ord på läpparna. Han är eljest en försigtig och omtänksam furste, men i fråga om religionen lägger han inga band på sig.» Påfven blef ock högeligen orolig öfver svenskarnes stora framgångar i Polen, uppmanade flera katolska regenter att rädda detta land från de kätterska eröfrarne, skänkte Johan Casimir 200,000 gyllen till krigshjelp samt frikallade alla polackar, som svurit Carl Gustaf trohetsed, från skyldigheten att hålla denna, hvarföre ock polska presterne vägrade sakramenten åt hvar och en, som ville förblifva denna ed trogen.
Hos både adeln och presterna väckte det mycken förbittring, att Carl Gustaf, utan polska riksdagens hörande och utan annan rätt än segrarens, gjorde hertigdömet Preussen till ett län under Sverige i stället för under Polen, skänkte det polska biskopsstiftet Ermeland åt kurfursten af Brandenburg, bortgaf en stor mängd gods i Vest-Preussen och Litauen åt svenska herrar samt i allmänhet tycktes betrakta Polen såsom ett eröfradt land, hvars enda lag var segrarens vilja.
Hvad som likväl hos den talrikaste delen af polska folket väckte mesta missnöje mot svenskarne och deras konung var förhållandet mellan det svenska krigsfolket och den polska landtbefolkningen. Carl Gustaf hade i början af kriget sökt upprätthålla en sträng krigstukt och gaf allvarliga föreskrifter härom till alla de särskilda härfördelningarnas anförare; men dessa föreskrifter visade sig snart nog icke kunna efterlefvas. En stor del af svenska hären bestod af tyska äfventyrare, som under trettioåriga kriget vant sig vid allt slags sjelfsvåld och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
