Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinterfälttåget 1656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssland för att närma sig tatarerne, uppsade i Tyzkievic den 16 December högtidligen Sveriges konung tro och lydnad samt blefvo härefter den stam, kring hvilken alla öfriga missnöjde slöto sig.
Johan Casimir hade, sedan han lyckats fly öfver polska gränsen, vid ankomsten till sin tillflyktsort Oppeln i Schlesien velat nedlägga sin krona, hvilken han länge funnit alltför tung, och derefter sluta sina dagar i ett kloster; men hans gemål, Lovisa Maria, hade ifrigt afrådt honom från ett sådant steg och gjort allt för att ingifva honom mod och förtröstan på en ljusare framtid. Eget nog hade denna polska drottning varit föremål för Carl Gustafs första kärlek eller, i fall han verkligen hyst en sådan känsla för Christina, åtminstone varit den, som först gjort honom otrogen denna ungdomskärlek. Under sina resor åren 1639 och 1640 hade han i Paris sett den då tjugunioåriga, men i hög grad fängslande hertiginnan af Mantoa, Lovisa Maria Gonzaga. Han hade för henne fattat den varmaste ömhet, men om hon besvarat denna hans känsla, vet man icke. Hon blef sedermera förmäld först med Uladislaus och efter hans död med Johan Casimir samt var nu en af sin forne älskares farligaste och ihärdigaste motståndare. Äfven erkebiskopen af Gnesen samt de icke särdeles många biskopar och rådsherrar, som åtföljt Johan Casimir i hans landsflykt, afstyrkte det förtviflade beslut han fattat och lyckades, ehuru icke utan svårighet, afhålla honom derifrån. Hans drottnings och hans vänners uppmaningar, i förening med underrättelsen att en stark jäsning mot svenskarne var rådande i Polen, förmådde honom slutligen att dit återvända för att ännu en gång der försöka sin lycka. Den 12 December lemnade han Oppeln, mötte kort derefter ett sändebud från Potockis qvartianer och påskyndade sedermera så mycket ifrigare sin färd, ehuru han af fruktan för de svenska trupper, som ännu stodo vid gränsen mellan Schlesien och Polen, icke vågade taga den närmaste vägen, utan gjorde en lång omväg genom de karpathiska bergstrakterna och kom öfver Przemysl in i sitt rike, der han nu mottogs med en hänförelse, som aldrig förut hade kommit honom till del.
Storkanslern Lubomirski hade här samlat några trupper, och på en större församling af adeln från de närmaste vojvodskapen lofvade alla, att innan svenskarne voro fördrifna skulle ingen polack nedlägga vapen eller fordra någon sold. Stefan Czarniecki, den forne kastellanen i Krakau, den förste polack, som gjort Carl Gustaf något allvarsammare motstånd och som, ehuru med frikostiga löften lockad att öfvergå till svenskarne, förblifvit sin konung trogen, utnämndes nu till den polska härens anförare, och med denna här afgick Johan Casimir till Lemberg, hvarifrån uppmaningar sändes åt alla håll till en allmän resning för Polens befriande. De kringliggande vojvodskapen dröjde ock ej att resa sig, och inom några få veckor hade hela Lill-Polen, med undantag af städerna Krakau och Lublin, återkommit under Johan Casimirs lydnad, hvarefter resningen spridde sig äfven åt Stor-Polen, Masovien och ända till Litauen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
