Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårfälttåget 1656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen samma dag en kungörelse, hvari han klagade, att polackarne utan anledning blifvit edsbrytare och öfvergifvit honom, deras rättmätige konung. Ännu ville han likväl icke stänga barmhertighetens dörr, utan ämnade till nåder upptaga alla, som inom tjugu dagar ångrande återvände. De öfrige skulle blifva strängt straffade. Ingen anmälde sig, utan tvärt om afhördes från alla håll nya resningar, nya bevis på polackarnes förbittring mot svenskarne och nya grymheter begångna så väl mot dessa som mot alla, hvilka misstänktes vara mot dem vänligt sinnade. Då tog äfven hos konungen förbittringen öfverhand och utan att afvakta de tjugu dagarnes förlopp utfärdade han den 8 Maj en ny kungörelse, hvari gafs tillkänna, att hvarje polsk adelsman, som åt svenskarne lemnade en upprorisk ädling, lefvande eller död, skulle erhålla hälften af dennes jordegendom till ärftlig besittning, samt att den bonde eller lifegen, som på samma sätt utlemnade antingen sin godsherre eller någon annan upprorisk adelsman, skulle till belöning undfå icke allenast frihet för sin person och sin jord, utan äfven fem års inkomster af den tagne eller dödade adelsmannens gods. Slutligen lofvade konungen att skydda de trogna polska bönderna mot deras herrars omenskliga förföljelser och att rensa hela landet från de främlingar, som uppfylde det med krig, mord och elände, samt att försätta det i välstånd och kristlig fred. Det länder polackarne till heder, att ingen lyssnade till de uppmaningar, denna kungörelse innehöll; men deremot länder det Carl Gustaf till föga berömmelse att hafva utfärdat densamma. Äfven denna kungörelse, som alltid måste blifva en fläck på hans minne, var en följd af det stora fel han begick både såsom statsman och härförare, då han i början af kriget lät hylla sig till Polens konung. Deraf föranleddes förbittringen mellan polska folket och svenskarne, hvilka de betraktade såsom sina förtryckare. Denna förbittring hade nu blifvit för hvarje dag häftigare, dess utbrott allt grymmare, och om också polackarne härvid begingo de första samt äfven sedermera de gräsligaste dåden, hade också svenskarne icke så litet att förebrå sig i detta hänseende, och att Carl Gustaf nu, under det han fortfarande yrkade sin rätt att vara Polens konung, uppmuntrade genom utfästa belöningar sina undersåtar att förråda och mörda hvarandra, var föga egnadt att ingifva dem kärlek och förtroende. Denna kungörelse gjorde ock i sjelfva verket hvarje försoning mellan honom och polackarne omöjlig och var således äfven ett politiskt fel, oberäknadt dess förkastlighet ur sedlig synpunkt.
Under de följande dagarna ordnade konungen krigsrörelserna mot Danzig, som blef allt närmare inneslutet, hvarvid han, såsom vanligt, aldrig skonade sin egen person, så att han, bland annat, vid stormningen af Gutlands skans var nära att dödas af en kanonkula, som slog ned under hans häst. Vid Danziger Haupt, der Weichseln grenar sig nära sitt utlopp, lät han upprätta ett starkt läger, hvarifrån han kunde ständigt oroa Danzig samt afskära all gemenskap mellan staden och det inre landet. Den 19 Maj drog Stenbock in i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
