Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Warschau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
floden, en litauisk förpost, som genast anfölls och tillbakakastades samt förföljdes med sådan ifver, att Tott kom ända inpå de litauiska förskansningarna, från hvilka fienden nu i stora skaror skyndade ut att nedgöra de fåtaliga svenskarne; men Tott samlade sina ryttare och anföll de utryckande litauerna så våldsamt, att de snart kastades tillbaka inom förskansningarna, hvarefter han dref djerfheten ända derhän att ställa sig tätt under dessa, ehuru han derifrån anfölls med både drufhagelskott och handgranater. Först när hela litauiska hären satte sig i rörelse att förjaga de närgångne svenskarne, drogo sig dessa helt långsamt och under ständigt skjutande tillbaka.
Under tiden började den förenade härens högra flygel under Carl Gustafs eget befäl att framskymta ur skogspasset och utbreda sig på den trånga slätten. Förtruppen, 12 sqvadroner, under pfaltzgrefven af Sulzbach, råkade under det starka dammet, som hindrade all utsigt, att, likasom Tott, komma ända inpå de fiendtliga förskansningarna utan att märka att de voro så nära, och i denna framskjutna ställning nödgades han, medan hela den öfriga hären trängde efter, hela aftonen och en del af natten uthärda fiendens eld, som dock på det hela gjorde föga skada. Emellertid sökte några starka afdelningar af den litauiska hären kringgå den svenska förtruppen för att afskära den från hufvudstyrkan; men Carl Gustaf, hvilken ingenting undgick, märkte genast denna rörelse, som kunnat blifva ganska farlig för hans förtrupp, och satte sig strax i spetsen för de tre närmaste sqvadronerna, med hvilka han kastade tillbaka de fiendtliga afdelningarna, hvarefter han understödde sina förtrupper och dref tillika med dem fienden tillbaka inom dess förskansningar.
Kort före och efter solens nedgång inträffade på den trånga slätten hela den förenade hären, bland hvilken det svenska rytteriet stod närmast floden, det brandenburgska närmast skogen, fotfolket och artilleriet mellan de båda rytteriafdelningarna. Utrymmet var så trångt att alla led måste fördubblas, och då man under denna trängsel måste tillbringa natten, uppstod mycken oreda, äfvensom sinnesstämningen hos den så hopträngda hären icke var den bästa, emedan alla voro öfvertygade om fiendens oerhörda öfvermakt och de flesta ansågo det vara hopplöst att kämpa mot densamma.
Denna sinnesstämning gaf sig äfven till känna i det krigsråd, hvartill de svenske och brandenburgske generalerne kallades under natten. Genom tagna fångar hade man nyss förut fått säker kännedom, att polske konungen med hela sin här gått öfver Weichseln och förenat sig med litauerne, så att man följande dagen skulle få att kämpa mot hela polska härsmakten. Att anfalla denna, som ansågs vara minst åtta gånger talrikare än de anfallande, tyckte de flesta vara ett öfverdåd, som skulle medföra hela den anfallande härens förstöring, och »en hög person», möjligen kurfursten, gaf konungen det välmenande rådet att, medan tid dertill ännu funnes, sätta sig sjelf i säkerhet och ej afvakta stridens utgång – ett råd, hvilket minst af alla var i Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
