Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Warschau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen de afdelningar, hvilkas plats i slagordningen blifvit rubbad under den häftiga striden, återtaga sin förra ställning, hvarefter han fortsatte sitt tåg mot höjderna. Man hade likväl knappast framträngt några hundra alnar, innan tatarerne, som, ehuru ständigt förjagade, likväl ständigt förnyade sina anfall och i sjelfva verket voro de besvärligaste fiender, mot hvilka den förenade hären under denna dag haft att kämpa, å nyo bröto fram och föllo den svenska hären i sidan; men äfven nu mötte dem konungen, med några sqvadroner, och dref dem tillbaka samma väg de kommit. Häraf verkades dock något uppehåll i den förenade härens framryckande, och när nu det slutliga anfall, som borde bestämma stridens utgång, skulle företagas, inbröt mörkret. Angreppet måste derföre uppskjutas till följande morgon, och på det icke hären så nära intill fienden måtte under nattens mörker utsättas för någon öfverrumpling, lät konungen den draga sig tillbaka till den af polackarna nedbrända byn Brudno, der den hade skydd af byns ruiner och af skogen i dess närhet. Här måste manskap och hästar, uttröttade af dagens strider och marscher, för tredje gången tillbringa natten under bar himmel och utan föda; men sinnesstämningen inom hären var dock nu helt annan, än den varit under de båda föregående nätterna. Man hade funnit, att fiendens öfvermakt hvarken var så stor eller så fruktansvärd, som man förestält sig. Alla dess anfall hade misslyckats, men den förenade svenska och brandenburgska hären deremot trängt fienden mer och mer tillbaka. Man hade sålunda återvunnit förtroendet till egna krafter så väl som till konungens härföraresnille och beredde sig med glad förtröstan till det sista afgörande anfallet under hans ledning.
Å polska sidan var nu förhållandet alldeles motsatt. Klenmod hade, såsom vanligt, efterträdt det förra öfvermodet. Ingen utsigt fans att på något ställe genombryta den fiendtliga härens fasta slagordning; men om detta icke lyckades, kunde man i brist på tillräckligt antal fotfolk icke hindra den att bemäktiga sig höjderna, hvarefter den polska hären skulle blifva instängd mellan dessa och floden, öfver hvilken blott en enda brygga ledde till andra stranden. Många rådde också, att man i mörkret skulle i tysthet draga deröfver och söka sin räddning på andra sidan om floden, hvilket äfven skedde af flera, men till något gemensamt beslut eller någon gemensam stridsplan för följande dagen kom man icke.
Så snart denna inbrutit, sammandrog Carl Gustaf hela sin styrka i en slagordning i närmaste likhet med den under den föregående dagen, samt väntade så i flera timmar att af polackarna blifva anfallen; men då detta anfall uteblef och de gjorde åtskilliga förhuggningar i Pragaskogen, antydande att de hellre ville afvakta fienden än gå den till mötes, lät konungen dem icke länge vänta på ett sådant möte. Han befalte generalfälttygmästaren Sparre att med en del af fotfolket drifva polackarne ur skogen, hvilket äfven skedde lika raskt som modigt. Så snart fienden skjutit första salvan, rusade Sparre med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
