Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Warschau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jagades ned i Weichseln. Endast en mindre del lyckades rädda sig i Bialolenka-skogen.
Medan dessa strider sysselsatte den förenade härens rytteri, hade polska fotfolket i skydd af dammet och den buskbeväxta flodstranden lyckats smyga sig undan till brohufvudet vid Weichselbryggan samt börjat öfvergå denna, öfver hvilken Johan Casimir kort förut flytt till Warschau. Sparre och Waldeck försökte nu, hvar från sitt håll, hindra fotfolkets öfvergång, men funno sig vid framkomsten till brohufvudet hindrade af en stor mängd trossvagnar som spärrade vägen för rytteriet, och under tiden skyndade det flyende fotfolket öfver bryggan samt afbrände den del deraf, som låg närmast östra stranden.
Något efter middagen synas all strid och förföljelse hafva upphört. Det återstående af dagen användes af konungen och kurfursten att hopsamla deras vidt kringspridda trupper och låta dessa hvila ut. Detta var så mycket mera nödvändigt, som hvarken manskap eller hästar under trenne dygn haft någon egentlig hvila eller fått någon föda, hvarföre de ock nu voro i hög grad utmattade. I följd häraf blef ock fiendens förlust icke på långt när så stor, som den kunnat blifva, om krafterna för segerns fullföljande varit tillräckliga hos den segrande hären. Polackarne ansågos dock hafva förlorat omkring 7,000 man, af hvilka ungefär 4,000 lågo på slagfältet och de öfriga antogos hafva drunknat i floden eller träsken. Den segrande hären saknade i döda och sårade högst 700 man samt hade icke förlorat någon högre officer, utom öfverste Sinclair, som stupat under första dagens strid. Fångar omtalas icke, emedan de segrande, förbittrade öfver den trolöshet polackarne vid flera tillfällen visat mot besättningar, som gifvit sig, nu icke gåfvo någon pardon.
Så slutade det ryktbara slaget vid Warschau, för den segrande hären och framför allt för dess härförare en af de ärorikaste bragder i hela krigshistorien. Genom ledningen af detta slag hade Carl Gustaf med ens gjort sig berömd såsom en bland tidehvarfvets störste fältherrar. Ensam emot kurfurstens och alla sina generalers råd samt i trots af den nedslagna sinnesstämningen hos hären, i följd af dess öfvertygelse om fiendens ofantliga öfverlägsenhet, hvilken öfvertygelse äfven Carl Gustaf sjelf delade, hade han beslutat sig att våga striden, emedan han insåg, att det af de öfriga yrkade återtåget till den fasta ställningen vid Novydvor skulle till sina följder blifva ännu förderfligare än äfven ett nederlag vid Warschau; men sedan han genomdrifvit detta sitt beslut, ansåg han sig ock personligen ansvarig för den förenade härens säkerhet och vakade deröfver med beundransvärd omsorg och outtömlig fyndighet på utvägar. Den sällsamma förening af djerfhet i planernas syftning och af yttersta försigtighet i deras utförande, som i allmänhet utmärkte Carl Gustafs krigskonst, har han knappast vid något tillfälle så rikt lagt i dagen som här. Kännare i krigskonsten hafva egnat en synnerlig beundran åt hans lika djerfva som snillrikt uttänkta och ytterst omsorgsfullt genomförda rörelser först genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
