Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polska fälttågen 1657-1659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skref till Würtz ett bref i de artigaste ordalag, hvari hon talade om sin stora aktning för hans person och stora egenskaper samt sin lifliga önskan att få en så utmärkt man i Polens tjenst. För att vinna detta mål och tillika få nöjet att se en så ryktbar krigare, ville hon gerna komma sjelf och börja underhandlingen. Würtz svarade lika artigt, tackade för så mycken nåd, som vida öfversteg hans förtjenst, men förklarade tillika, att ingenting kunde upplösa hans lydnadspligt mot Sveriges konung. »Slutligen», skref han, »ber jag eders maj:t icke illa upptaga detta mitt svar, utan tillåta mig utan fläck förblifva eders maj:ts ödmjukaste tjenare Paul Würtz.»
Belägringen måste således fortsättas, men dermed gick mycket trögt, och tre månader förflöto utan att någonting uträttades. Då kom underrättelse, att Rakoczy inryckt i Polen och närmade sig Krakau samt att flera bland Lubomirskis egendomar voro i fara att härjas af den siebenbürgska furstens vilda skaror. Lubomirski ville nu skynda de sina till hjelp, men gjorde först ett försök att förmå den, som han trodde, uthungrade besättningen att gifva sig. Såsom svar och tillika såsom bevis, att det alldeles icke stod så illa till i staden, som man i det polska lägret förestälde sig, skickade Würtz honom några färska rapphöns, jemte en helsning, att först, när hungersnöden blifvit så stor, att en råtta kostade en dukat, ville svenska besättningen tänka på att dagtinga. Lubomirski fick således beqväma sig till att i början af Februari 1657 upphäfva belägringen, hvilken då varat öfver fyra månader.
Härefter kom, såsom förut är omtaladt, Rakoczy till staden och på Carl Gustafs begäran inlades en siebenbürgsk besättning derstädes under en svensk befälhafvare, öfversten Fabian von Fersen, hvaremot Würtz skulle med sina trupper skynda till konungen; men Czarniecki höll så noga vakt, att Würtz omöjligen kunde företaga denna rörelse, utan måste med sina 3,000 svenskar jemte de lika många siebenbürgarne stanna i staden. När sedermera Carl Gustaf tågade mot Danmark och Rakoczy drog sig ur Polen samt ingick fred, fingo siebenbürgarne befallning att lemna Krakau, hvilket också skedde, men efter uttåget och tvärt emot gifvet löfte blefvo de af polackarna plundrade, misshandlade och flera ibland dem nedhuggna.
Paul Würtz med sina svenskar var sålunda nu åter ensam om försvaret af Krakau, denna gång mot hela den förenade polska hären och, hvad som var ännu farligare, mot flera tusen österrikare under Hatzfeld, Montecuculi, Spork och De Souches, kända sedan trettioåra kriget. Würtz insåg omöjligheten af att utan hopp om någon undsättning kunna i längden fortsätta försvaret. Hufvudsaken var också nu för honom icke längre att bibehålla Krakau, utan att rädda besättningen. Han förklarade sig derföre villig att dagtinga, om man inginge på de vilkor han fordrade, och polackarne voro så angelägna att snart komma i besittning af Krakau, att de antogo hans vilkor. De voro för honom och hans krigare högst ärofulla. Hela besättningen, som ännu utgjorde 2,850 man, tågade ur staden med brinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
