Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiendtlig mot Sverige, som i Conrad von Beuningen, hvilken inom Holland egde stort inflytande, hade en oförsonlig och ganska verksam fiende. Från Hollands sida fortforo ock uppmaningarna till kriget, och när äfven kejsaren och Spanien ifrigt yrkade derpå, blefvo rustningarna lifligt fortsatta och en riksdag sammankallad i Odense för att fatta formligt beslut derom.
Hågen för kriget var dock ingalunda allmän inom Danmark. Bland rådet och högadeln voro de fleste bestämdt emot detsamma. Med sin närmare kännedom om förhållandena i Danmark kunde de bättre än den stora mängden inse vådorna deraf. De hade ock största tungan af krigsgärder och utskrifningar samt äfventyrade mest, om kriget misslyckades. De befarade äfven, att krigshvälfningarna kunde leda till konungamaktens utvidgande och voro derföre emot kriget af samma skäl som konungen var för det. Jutska adeln vägrade hvarje krigsgärd. »Vill konungen hafva krig», sade man, »så må han sjelf skaffa sig penningar», och inom sjelfva rådet voro tvisterna så häftiga, att konungen vid ett tillfälle begagnade käppen mot ett af sina riksråd till stor harm för dem alla. Men äfven inom de andra samhällsklasserna, synnerligast i gränsorterna, hyste man många betänkligheter mot kriget. »Svensken», sade man, »är född krigare och handterar som rekryt geväret bättre än en dansk, som i tre år varit soldat.» Att återtaga Halland menade man skulle blifva rätt svårt för Danmark, »ty det är med svensken som med den lede fienden: den han en gång fått i sina klor, släpper han aldrig.» I Skåne förde hvar och en som kunde sina dyrbarheter till fästningarna, och bönderne sålde sina kreatur för rampris, emedan de fruktade att eljest se dem tagna och förda uppåt Småland. Då 260 utskrifne skånske drängar skulle föras från Christianstad till Christianopel, rymde 140 till skogarne. Andra bonddrängar smögo öfver gränsen och togo svensk tjenst, i hvilken de trodde sig hafva bättre utsigt till seger och byte än i den danska. Å danska öarna åter och öfver allt, der man trodde sig säker, äfven om kriget icke utföll så lyckligt, som man hoppades, blef man allt ifrigare derför, och denna sinnesstämning var äfven öfvervägande vid riksdagen, som sammanträdde i Odense i Februari 1657.
Äfven här var flertalet af adeln emot kriget. Det var orättvist och skulle också blifva olyckligt, ty Danmark var fattigt och skuldsatt, dess fästningar förfallna, dess krigsfolk oöfvadt och utan erfaret befäl. I stället för att återvinna förlorade landskap torde man få kriget midt i gamla Danmark, till landets och folkets osägeliga skada. För möjligheten af sådana olyckor borde man ej onödigtvis utsätta sig. Å andra sidan visade sig de ofrälse stånden lika ifriga för kriget som konungen och hans vänner. De gamle, varnande rådsherrarne utskrattades såsom fega, förskrämda gubbar, och ju häftigare man utfor mot svenskarne, desto varmare fosterlandsvän ansågs man vara. Slutet blef, sedan äfven den yngre adeln öfvergått till krigspartiet, att man nästan enhälligt beviljade en ovanligt stor krigsgärd, »på det konungen måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
