Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna upplyfta Danmarks gamla krigsära och qväsa den svenska grannens öfvermod.»
Efter denna utgång på riksdagen bedrefvos rustningarna ännu ifrigare än förut, så att man fram på våren 1657 hade en rätt betydande styrka färdig att rycka i fält. I Skåne, der konungen sjelf skulle föra befälet, stodo 12,000 man, vid Bohus 10,000 och nordanfjells vid Trondhjem 3,000. Mellan Lübeck och Hamburg stodo under riksmarsken Anders Bilde 16,000 man för att eröfra Bremen och i Jutland en reserv af 4,000 man. Denna styrka var dock mera betydande till antal än till beskaffenhet. Befälhafvare och soldater voro lika oöfvade, och deras mönstringar gåfvo de svenska kunskaparne rika anledningar till hån och åtlöje. Så mönstrades vid Köpenhamn 150 nyss utskrifna knektar, och dervid förekom så mycken oordning, »att man kunde få ondt i magen att se det», skref den svenske kunskaparen. »Der var mera bråk och tidspillan, än om i Sverige 20 regementen blifvit mönstrade, och kan jag väl säga, att deras befälhafvare borde lära sig exercera af våra knektar. Gud skulle synnerligen straffa oss, om vi behöfde frukta sådana fiender.» Flottan var dock fortfarande Danmarks bästa vapen, och den lade sig, 40 segel stark, under amiral Henrik Bielkes befäl vid Bornholm för att iakttaga den svenska flottans rörelser och förhindra Carl Gustafs återkomst till Sverige, hvilket man tog för afgjordt skulle ske sjövägen. Dessutom lågo 7 örlogsskepp utanför Göteborg för att hindra dess sjöfart och innestänga de svenska skepp, hvilka under amiral Gerdtsons befäl lågo i dess hamn. Planen var, att danska flottan skulle spärra de förnämsta hamnarna i Sverige och Finland, medan en dansk här skulle återtaga Halland och en annan sätta sig i besittning af Bremen.
Dessa rustningar och planer voro ingen hemlighet för svenska regeringen, och man försummade ingenting för att skydda sig deremot. Det var likväl ingen lätt sak att inom det af kriget både mot Polen och Ryssland utmattade Sverige samla tillräcklig styrka mot de danska anfallen. Under loppet af året 1656 nödgades konungen uttaga icke blott allt det folk, som var beviljadt till utskrifning för detta år, utan äfven det för följande året, hvars utskrifning således skedde i förväg. Sådant väckte dock flerstädes mycken ovilja och på några ställen öppet motstånd, särdeles bland allmogen i Småland, Östergötland och trakten kring Åbo. På några ställen trädde länsmännen i spetsen för de motvillige, och i Östergötland skedde det af sjelfva biskopen och presterskapet. Andra landskap voro likväl villigare till landets försvar. Dalkarlarne lofvade, att, om så behöfdes, skulle, i stället för hvar tjugonde, hvar tionde, ja, ända till hvar sjunde man gå i fält, och nerkingarne förklarade sig villige att gå man ur huset. Med dessas och andra välsinnade landsorters föredöme samt med allvar och foglighet i förening lyckades det slutligen riksrådet att drifva saken igenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
