Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heder bör nämnas att äfven under den då rådande förbittringen mellan de politiska partierna inom Danmark, ingen enda dansk lät af Ulfeldts uppmaningar förleda sig att i farans stund öfvergifva sin konung och sitt fädernesland.
Äfven af danska högadeln, som från början varit emot kriget och visst icke hyste någon synnerlig tillgifvenhet för konung Fredrik, blef landsförrädaren Ulfeldt lika mycket afskydd och föraktad som af det danska folket i allmänhet. När den gamle riksmarsken Anders Bilde, en bland denna högadels mest framstående medlemmar och som ifrigt motsatt sig krigets företagande, måste efter Fredriksoddes stormning gifva sig fången, sedan han modigt fäktat under striden och fått två svåra sår, kort derefter låg på sin sotsäng och besöktes af Wrangel, åtföljd af Ulfeldt, visade han vid dennes åsyn en så bitter ovilja, att Wrangel bad Ulfeldt aflägsna sig, på det den döendes sista timmar ej måtte förbittras af hans närvaro. Den 6 November afled Anders Bilde, som visserligen under detta krig visat sig vara en föga skicklig härförare, men dock äfven derunder gifvit flera bevis både på personligt mod och på fosterlandskärlek.
Konung Fredrik, hvilken man påstått ämna öfvergifva Danmark för att söka en tillflykt i Norge, visade emellertid, att han tvärt om var långt ifrån att dela den modlöshet, som efter förlusten af Fredriksodde röjde sig hos en stor del af hans folk. Han reste sjelf öfver till Fyen, förstärkte den der förlagda krigsmakten med trupper från Skåne, begynte återställa de förfallna fästningsverken vid Nyborg, hemkallade sin flotta och lät anställa nya värfningar. I hopp om hjelp från Holland och om ett utlofvadt anfall mot Pomern af österrikiska, polska och brandenburgska trupper, i följd hvaraf man antog, att de svenska i Holstein och Jutland skulle nödgas utrymma dessa länder, afslog konung Fredrik Carl Gustafs framställning om särskilda fredsunderhandlingar utan medlare samt ansåg sig kunna till våren vara tillräckligt rustad att med större kraft fortsätta kriget.
Carl Gustaf å sin sida var för ingen del sinnad att bevilja Danmark fred för godt pris. Den 2 November skref han till sina sändebud i England, att åtminstone Skåne, Halland och Bleking samt Bohus och Aggerhus län måste komma under Sverige, och följande dagen gaf han Wrangel befallning att sammandraga alla trupper till landstigning först på Fyen och sedan på Seland, hvarvid den flotta, han väntade från England, skulle vara behjelplig. Ännu före vinterns början hoppades han kunna gå rakt på Köpenhamn.
Ställningen var emellertid, oaktadt de senaste framgångarna, rätt brydsam. Med Polen, Ryssland, Danmark och Österrike hade Sverige öppet krig och äfven Brandenburg och Holland kunde förväntas snart öka antalet af dess fiender. Cromwell gaf visserligen förhoppningar om hjelp, men lät dock denna aldrig komma längre än till förhoppningar, och Frankrike sökte endast medla fred. »Med våra traktater», skref Carl Gustaf vid denna tid till riksdrotsen, »går det intrikat. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
