Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fås – således det ursprungligen af konungen uppstälda. Detta blef ock det, hvarvid han slutligen stannade, ehuru med föreskrift för sina underhandlare, hvartill Corfitz Ulfeldt och Sten Bielke fortfarande förordnades, att sträcka Sveriges fordringar så långt som möjligt.
Just i detsamma man stannat vid detta beslut, återkom till Wordingborg Clas Tott, som med de svenska förtrupperna gjort ett ströftåg inemot Köpenhamn. Han påstod, att förvirringen var der så stor och försvarsanstalterna så dåliga, att staden otvifvelaktigt skulle tagas, om man inom dygnet gjorde ett kraftigt anfall mot densamma. Konungen vidhöll dock beslutet om fredsunderhandlingen, genom hvilken man kunde vinna samma fördelar som genom Köpenhamns intagande, utan det dermed förenade äfventyr. Tott försäkrade likväl, att intet sådant var förenadt med en stormning af den danska hufvudstaden. »Jag anhåller underdånigast», sade han, »och såsom en nåd att få löpa till storms mot Köpenhamn, och jag ansvarar med mitt hufvud, att eders maj:t med sina svenskar skall kunna i morgon bittida stå i danska konungens slott och der, midt ibland den fångna kungliga slägten föreskrifva freden såsom eders maj:t bäst synes». Konungen svarade: »Det der låter bra nog, men saken har sina betänkligheter, och det säkraste är det bästa. Jag skickar till fredsunderhandlingarna Sten Bielke och med honom Corfitz Ulfeldt, som känner alla förhållandena och kan gifva de bästa råd». – »Men», invände Clas Tott, »Ulfeldt är en utländning och sitt eget fäderneslands förrädare. En sådan kan vara bra nog till spejare under kriget, men man kan ej hafva fullt förtroende till en dylik rådgifvare vid freden. Dessutom kan jag icke tro, att eders maj:t vill förödmjuka sin olycklige grannkonung genom att tvinga denne att underhandla med denne sin personlige fiende». – »Ni synes mig något djerf, grefve Tott», inföll konungen. »Kanske rinner det eder i sinnet, att I ären af konung Eriks blod. Men», tillade han och reste sig upp, sättande handen i sidan, »kom ihåg, att jag är Carl IX:s dotterson och Sveriges konung.» Tott teg, bugade sig och lemnade rummet. Sedermera ångrade likväl Carl Gustaf vid flera tillfällen, att han denna gången ej följt hans råd. Att han icke gjorde det, var dock både det klokaste och äfven efter all anledning det lyckligaste så väl för honom sjelf som för Sverige. Det är troligt, att Köpenhamn skulle blifvit taget, men högst sannolikt skulle följden deraf blifvit, att konungen återkommit till det nyss förut förkastade förslaget att göra sig till konung i Danmark och Norge, och lika sannolikt är, att sådant skulle ledt till ett förnyande af de uppträden, som i Polen följde på Carl Gustafs olyckliga beslut att göra sig till dess konung, samt att Sverige skulle utarmats och förblödt under striden för upprätthållande af detta nya konungadöme, i stället att vidhållandet af beslutet om fredsunderhandlingar ledde till det fördelaktigaste resultat, som Sverige någonsin genom sina krig erhållit.
Fredsunderhandlingarna skulle således nu begynna men när danskarne hörde, att Corfitz Ulfeldt var ett af de svenska ombuden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
