Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anmärkte de, att det var förnedrande både för deras konung och för dem sjelfva att underhandla med en person, som visade sig så fiendtlig mot Danmark, utgifvit smädeskrifter mot deras konung samt fört vapen mot sitt eget fädernesland. De bådo Carl Gustaf icke tvinga dem till en sådan förnedring, men fåfängt. De förklarade då, att de å sin sida ville såsom medlare medföra holländska sändebudet Conrad van Beuningen, men Carl Gustaf ville på intet vilkor mottaga denne, hvilken han betraktade såsom den förnämste anstiftaren till hela kriget. Segrarens vilja blef gällande, och så sammanträdde i Wordingborg såsom fredsunderhandlare, å Sveriges vägnar riksrådet Sten Bielke och riksgrefven Corfitz Ulfeldt, å Danmarks riksråden Joachim Gersdorff och Christen Skeel, samt, såsom medlare, engelska sändebudet Philip Meadowe och det franska, riddaren de Terlon, som åtföljt Carl Gustaf ända från Polen.
De svenska fordringarna voro icke små: såsom säkerhet hela Norge på 30 år; såsom skadeersättning Skåne, Bleking, Halland, Bohus- och Trondhiems län, öarna Island, Bornholm, Möen, Saltholmen och Föhr, för alltid; afsägelse nu och för framtiden af alla förbund, skadliga för Sverige; fri fart genom Öresund utan visitation; godtgörande af Holsteins anspråk; upprättelse för Corfitz och Ebbe Ulfeldt, samt borttagande af de tre kronorna ur danska riksvapnet. Vid afhörandet af dessa fordringar förskräcktes de danska ombuden, men genom medlarnes förord medgafs dock någon mildring. I synnerhet förklarade sig Meadowe emot hela Norges afträdande, såsom skadligt för Englands intressen. Carl Gustaf var ock beredd att gifva efter så väl i denna punkt som i afseende å Island, men äfven de öfriga vilkoren funno de danska ombuden hårdare, än deras fullmakter medgåfvo dem att bevilja.
Då ryckte Carl Gustaf närmare Köpenhamn. »Man måste smida, medan jernet är varmt», skref han till Stenbock, hvilken han med detsamma befalte rycka in i Skåne med 6,000 man och draga ned till sundet, för att, om så behöfdes, kunna derifrån understödja belägringen af Köpenhamn. I följd af konungens framryckande måste äfven fredsunderhandlarne bryta upp från Wordingborg för att vara honom närmare och infunno sig den 14 Februari hos honom i Kiöge, hvarifrån de, åtföljde af det engelska sändebudet, på aftonen reste till Köpenhamn.
Der rådde fortfarande den största oro, villervalla och bestörtning. Af fruktan för fienden hade en mängd landtboer, med sin dyrbaraste egendom, som för många deribland utgjordes af deras hästar och boskap, flyktat till staden, der i följd häraf trängsel uppstått, jemte brist på foder och mat, ja, äfven på vatten, ty kölden hade uttorkat nästan alla brunnar. Vallarne hade på flera ställen nedrasat, och den stelfrusna jorden hindrade all gräfning för deras iståndsättande. Redan den 11 Februari, innan man ännu kände svenskarnes öfvergång från Fyen, hade konung Fredrik samlat ständerna hos sig på slottet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
