Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pomern, och kurfursten af Brandenburg instälde de fiendtligheter, han just ämnade företaga.
De afträdda landskapen togos nu i besittning af svenskarna. Redan den 20 Februari fick Gustaf Otto Stenbock befallning att taga Skåne under svensk lydnad, och den 25 Axel Lillie att mottaga Bleking. Något senare befaltes öfverste Printzensköld att mottaga Bornholm, generalmajoren Harald Stake Bohus län och landshöfdingen Lorens Creutz Trondhjems amt. Den 27 Februari begynte utrymmandet af fästningarna i Skåne, och dagen derefter förlades svenska härens regementen, till hvilka kommo omkring 1,000 man danska trupper, öfverlåtna enligt fredsfördraget, i qvarter på de danska öarna efter ett af Carl Gustaf med egen hand uppsatt förslag. De män, som mest medverkat till den lyckliga freden, blefvo rikligen belönade. Carl Gustaf Wrangel fick en gåfva af 60,000 rdr, att utgå af tullarna i Trondhiem; Corfitz Ulfeldt, som redan förut under tåget till Seland fått hela ön Langeland såsom pant för ett lån å 300,000 rdr, erhöll Herrevads kloster med tillhörande socknar i Skåne och sedermera grefskapet Sölvesborg; åt Sten Bielke gafs hela Herrestads härad, och dessutom fingo både han och Ulfeldt 200 skeppund koppar hvardera; Per Brahe erhöll godsen Borreby och Klågerup i Skåne, o. s. v.
Den 1 Mars återkommo de danska ombuden från Roskild till Köpenhamn, och följande dagen kom från konung Fredrik till Carl Gustaf en inbjudning till ett möte och gästabud på lustslottet Fredriksborg. Flere bland Carl Gustafs omgifning afrådde honom från att antaga denna inbjudning, emedan de befarade, att danskarne skulle taga honom till fånga för att, mot hans befrielse, återfå några bland de afträdda landskapen; men Carl Gustaf hade bättre tanke om konung Fredriks ridderlighet och antog bjudningen. Han gaf dock för säkerhetens skull sina generaler bestämda föreskrifter om hvad som borde göras, i händelse han sjelf icke på utsatt tid komme tillbaka. Den 3 Mars anlände han till Fredriksborg, der han blef på det mest lysande sätt mottagen och der han dröjde ända till den 5. Båda konungarne visade hvarandra alla slags artigheter, och drottning Sofia Amalia lyste genom sitt snillrika umgängessätt. Hon förmådde likväl icke alltid lägga band på sina verkliga känslor, ty Dahlberg berättar i sin dagbok, att då han vid ett tillfälle stod bakom Carl Gustafs stol, medan båda konungarne talade om kriget och i synnerhet om det underbara tåget öfver Belterna, hade Carl Gustaf vändt sig om och pekat på Dahlberg, sägande: »Denne här har visat mig vägen till Seland», hvarefter konung Fredrik räckt Dahlberg handen, »men drottningen snedde esomoftast ögonen på mig och mente fuller tilläfventyrs icke allt det som godt var». Något spår till försåt visade sig emellertid icke, men man gjorde dock åtskilliga försök att med goda ord återvinna något af hvad man i freden förlorat. Då Carl Gustaf yttrade en önskan att få se den tolfårige danske kronprinsen, hvilken också genast efterskickades, bådo några af de danske herrarne Peter Julius Coijet att föreställa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
