Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kriget mot Danmark 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mauritz Lewenhaupt, Jakob Casimir De la Gardie, Wilhelm Taube och Arvid Forbus deltogo. Konungen upprepade här sina klagopunkter mot Danmark, som fortfore att undandraga sig uppfyllandet af Sveriges rättmätiga fordringar och roskildska fredsvilkoren. Han bedyrade, att han aldrig förut ämnat angripa Danmark, utan först medan han var på resan och redan brutit upp, fattat ett sådant beslut, dertill drifven af danskarnes egen motvillighet. Utom de anförda klagopunkterna voro hufvudsakligaste skälen för ett anfall mot Danmark dels att, enligt en uppgift af Corfitz Ulfeldt, danskarne ämnade mörda de på Fyen varande svenskarne; dels och förnämligast, att man ej kunde vänta någon betydligare framgång mot andra fiender, innan man vunnit full trygghet å danska sidan. Af dessa orsaker borde man genast angripa Danmark, hvilket också enhälligt tillstyrktes af de närvarande riksråden. Man skulle tillika påstå, att detta anfall icke vore något nytt krig, utan endast en fortsättning af det som under året 1657 blifvit af Danmark begynt, men som ej kunde anses slutadt, då Danmark icke uppfylt de öfverenskomna fredsvilkoren. Det vigtiga beslutet var sålunda nu fattadt, och det återstod endast att bringa det tiil verkställighet.
Konungen var för öfrigt så säker om framgång, att han redan vid detta tillfälle uppgjorde så väl en beräkning öfver de trupper, han kunde få ur Danmark att använda mot kurfursten af Brandenburg, nemligen 2,000 ryttare och 7,000 man fotfolk, som äfven en plan till Danmarks styrelse och förvaltning under svensk lydnad. Seland, Laaland och Falster skulle tillsammans utgöra ett län, Fyen och Jutland ett. En hofrätt skulle inrättas på Seland, en annan i Jutland och en tredje i Norge; högskolan flyttas från Köpenhamn till Göteborg; hyllningen ske i Skåne på det sätt, att konungen skulle bära svenska kronan, med den danska på ett bord nedanför; konungatiteln blifva: »Sveriges, Götes, Danmarks, Norges och Vendes konung»; Sveriges styrelsesätt införas, men landet i öfrigt blifva vid sina egna lagar. De ofrälse stånden inom Danmark och Norge skulle troligen understödja saken, emedan de derigenom komme i åtnjutande af den större frihet, Sveriges ofrälse stånd egde. Danska adeln deremot vore ej att lita på, ty den komme att förlora de större företrädesrättigheter den innehade och blifva nedflyttad till de mindre omfattande, som voro den svenska adeln tillerkända. Den skulle ock derföre ej erhålla några vigtigare platser, utan genom åtskilliga besvärliga inrättningar förmås att utflytta, helst till Ingermanland o. s. v.
Med sådana planer och så säker förhoppning att hastigt och utan svårighet göra slut på Danmarks sjelfständighet, för att sedermera, tryggad från detta håll, föra sina vapen mot Sveriges öfriga fiender, började Carl Gustaf detta nya krig mot Danmark. Han innehade nu Skåne med dertill gränsande landskap och var således säker från detta håll; men deremot var han ej nu skyddad af isen mot anfall af en holländsk flotta. Företagets framgång berodde således väsentligen af skyndsamheten i verkställandet. Det hade ock så mycket säkrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
