Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kriget mot Danmark 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sjöväsendet samt endast af politiska skäl vid detta tillfälle fått öfverbefälet. Han hade dock under sig två af Nederländernas dugligaste sjömän, viceamiralerne Cornelius de Witte och Peter Florisz. Flottan afgick från Vlie hamn den 7 Oktober, men kom, uppehållen af vidriga vindar, ej till närheten af sundet förr än den 22, då den ankrade vid en norr om Öresund varande sandbank, kallad Lappen, der den för motvind blef i sex dagar liggande.
När Carl Gustaf infunnit sig i Helsingör, föreslog Wrangel, att svenska flottan skulle begagna den gynnande vinden för att gå ut ur sundet och angripa holländarne. I fartygens antal var den svenska flottan öfverlägsen den holländska, och om den också ej vunne någon afgörande seger öfver denna, borde dock holländarne blifva genom striden så uppehållna och försvagade, att de ej skulle kunna komma till Köpenhamn i tillräcklig tid för att undsätta staden, då, såsom redan är nämndt, belägringen nu framskridit så långt, att allt var färdigt till en stormning. Häremot invändes, att en strid i smalaste delen af sundet skulle vara för svenska flottan fördelaktigare, emedan holländarne der ej skulle kunna draga nytta af sin större färdighet i manövrerna; att Kroneborgs och Helsingborgs fästningar skulle från hvar sin sida kunna oroa fienden och lemna skydd åt de svenska fartygen, samt att, om slaget förlorades, den svenska flottan kunde finna skydd under Kroneborgs kanoner, hvartill kom, såsom huivudsakligt skäl å Carl Gustafs sida, att han icke ville vara den anfallande, då intet krig var förklaradt. Man beslöt derföre att i sundet mellan Helsingör och Helsingborg afvakta den holländska flottans ankomst, och i väntan på det sällsynta skådespelet af en stor sjöstrid samlade sig på Kroneborgs slott, jemte konungen, äfven hans gemål, hennes bror, den unge hertigen af Holstein, konungens syster Maria Euphrosyna samt hofvets alla förnämsta herrar och fruntimmer.
Svenska flottan, bestående af 38 linieskepp och 6 fregatter, med en besättning af 7,418 man och förande 1,846 kanoner, var fördelad i fyra eskadrar, af hvilka den första under riksamiralen Carl Gustaf Wrangel, som tillika förde öfverbefälet öfver det hela, utgjordes af 11 skepp; den andra, under amiral Clas Bielkenstierna, af 10 skepp och 2 fregatter; den tredje, under amiral Hans Gerdtsson Sjöhjelm, 9 skepp och 2 fregatter, samt den fjerde, under amiral-löjtnanten Gustaf Wrangel, af 8 skepp och 2 fregatter. Denna fjerde eskader låg vid ön Hven och deltog ej i slaget, så att den del af svenska flottan, som mötte den holländskas anfall, utgjordes af 30 skepp och 4 fregatter och var således icke fullt jemnstark med fiendens. Dess besättningar hade kort före stridens början blifvit förstärkta med 4 regementen bepröfvade knektar, och konungen befalte, att man under striden skulle så mycket som möjligt söka äntra de fiendtliga fartygen, på det svenskarnes tapperhet och vana vid handgemäng måtte få tillfälle att göra sig gällande.
Den 29 Oktober tidigt på morgonen lyftade den holländska flottan ankar, sedan vinden under natten blifvit gynsam. Främst gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
