Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danskarne, varnade genom de föregående anfallen och äfven genom öfverlöpares uppgifter, voro fullt ordnade till försvar, då svenskarne, ännu ej uthvilade efter de föregående nätternas ansträngningar, begynte stormningen. Främst öfver isen gingo 200 man med granater, yxor och bilor, så 100 sjömän, bärande stormstegar och lyftbryggor att läggas öfver vakarna, derefter det egentliga krigsfolket. Svenskarne nedhöggo palisaderne, kastade de medhafda bryggorna öfver grafven och reste stormstegarne; men då de från dessa sökte klättra öfver de glatta, med vatten, som frusit till is, öfvergjutna vallarne, möttes de af den våldsammaste eld, jemte skurar af stenar och kokhett vatten. De belägrade stridde med förtviflans mod, och äfven qvinnorna deltogo i striden. Icke desto mindre trängde Fersen med sin anfallskolonn oupphörligt framåt; men den högra under Essen kunde ej komma fram till vallen, och när nu fienden från alla sidor trängde in på Fersens trupper, började dessa efter det modigaste försvar att vackla. Konungen befalte då rikstygmästaren Erik Stenbock att med ett småländskt regemente rycka fram ur reserven för att understödja dem; men i detsamma Stenbock närmade sig vallen, fick han en kula i bröstet och föll dödligt sårad till marken. Hans öfverstelöjtnant stupade äfven, hvarefter truppen utan ledning råkade i oordning. Från vallarna spelade nu 250 kanoner och »det var», säger en samtida författare, »lika som en ständigt blossande eldkrans omgifvit staden.» Båda bröderne Carl och Per Sparre fingo nu befallning att rycka fram, den förre med ett annat småländskt regemente, den senare med södermanländingarne, för att understödja de stormande; men alla ansträngningar, så modigt och ihärdigt de än gjordes, voro fåfänga. Fienden hade på denna punkt sammandragit så öfverlägsna stridskrafter, att de stormande måste vika. Dahlberg skyndade med underrättelsen derom till konungen, som icke ville sända flera regementen ur reserven i denna förtviflade strid och ej heller afbida dagsljuset, då möjligen, genom ett kraftigt utfall från staden, hela hans här kunnat gå förlorad. Han gaf derföre befallning till återtåg, och så upphörde stormningen på denna punkt.
Anfallet mot Österport, som leddes af Gustaf Banér, hade blifvit något fördröjdt, så att äfven här fienden hann att samla och ordna sig till kraftigt motvärn. De holländska hjelptrupperna hade fått försvaret af denna stadsdel sig anvisadt. De läto svenskarne komma helt nära vallen utan att lossa ett enda skott, men mottogo dem sedan med en så mördande salva, att stora hopar af de stormande stupade, bland dem äfven generalmajor Wavisson, och Rutger von Ascheberg fördes svårt sårad ur striden. Icke desto mindre framträngde svenskarne ända till grafven; men då befans, att den var bredare än de medhafda lyftbroarna. Äfven här måste således svenskarne afstå från stormningen och draga sig tillbaka.
Icke bättre framgång hade anfallen på de öfriga punkterna haft. Stormningen var förfelad. Den hade pågått i två timmar och kostat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
