Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska hären 600 döda, utom en stor mängd sårade, hvaribland flera af det högre befälet. Den plats, der den hetaste striden stod, kallas ännu Storm-gatan och ända till danska prinsessan Sofia Magdalenas förmälning med Gustaf III hölls årligen i alla danska kyrkor en tacksägelse till åminnelse af segern, hvarvid stormpsalmerna afsjöngos.
Det var första gången Carl Gustaf i öppen strid måst draga sig tillbaka; men, långt ifrån att modfällas af denna motgång, fullföljde han sina planer lika ihärdigt och i samma omfattning som förut, samt beslöt befästa sig så starkt på de danska öarna, att ingen skulle kunna drifva honom derifrån. Han lät afsticka alla hamnar och inlopp på Seland samt förstärkte de gamla förskansningarna eller anlade nya å Kroneborg, Kiöge och Korsör på Seland så väl som å Nyborg på Fyen. För att kraftigare kunna försvara Fredriksodde nedbrötos de mera omfattande fästningsverken och de inre förstärktes. Men när sjöfarten åter blef öppen, var konungen af den förenade danska och holländska sjömakten samt af de österrikiska, brandenburgska och polska härarna i Holstein, Sleswig och Jutland sjelf instängd på de danska öarna, under det han fortfarande inneslöt Köpenhamn.
Under sådana förhållanden blef konungens och hans på öarna förlagda truppers ställning allt mera brydsam, och hans förhoppning att komma lyckligen derur hvilade hufvudsakligen på förväntad hjelp från England. Den nya protektorn Richard Cromwell hade visat sig så vänligt stämd mot Sverige, att Carl Gustaf trodde honom färdig att ingå ett nära förbund, hvarefter konungen, med sin egen flotta, i förening med en engelsk, hoppades åter blifva den danska och holländska öfverlägsen samt å nyo kunna innestänga Köpenhamn äfven från sjösidan.
Den 6 April visade sig den engelska flottan. Den var långt större och starkare, än Carl Gustaf vågat hoppas, samt utgjordes af 43 skepp, det största med 80, det minsta med 28 kanoner, och hela flottan med öfver 2,000 kanoners bestyckning, under amiral Montagues befäl. Den seglade förbi Kroneborg och kastade ankar i sundet mellan Helsingör och Hven. Det visade sig likväl snart nog, att denna flottas ankomst icke var för konungens planer så fördelaktig, som han väntat. Amiral Montague förklarade sig nemligen vara skickad till sundet hufvudsakligen för att upprätthålla jemvigten mot holländarne, samt hade intet annat förslag att göra konungen än återställandet af freden i Norden efter de i roskildska fördraget stadgade grunder. Endast i fall detta förslag förkastades af Danmark, skulle Montague förena sin flotta med den svenska för att förhindra Köpenhamns undsättning och fiendtliga truppers öfvergång till öarna. Carl Gustaf var dock föga hågad att låta det förblifva vid roskildska freden och försaka de fördelar han hoppats vinna genom krigets förnyande. Han sökte derföre, genom löften af ökade fördelar för England, förmå protektorn till ett närmare, mindre vilkorligt förbund, och förslag till ett sådant framstäldes äfven från protektorns sida, mot vilkor att England skulle njuta tullfrihet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
