Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan den öfverenskomna stilleståndstiden kort efter underhandlingarnas början gått till ända, afseglade den engelska flottan, och äfven Opdam seglade hem; men Ruyter höll härefter, i förening med danska flottan, den svenska blokerad i Landskrona hamn och gjorde sedermera ett landstigningsförsök vid Kiöge på Seland för att söka drifva svenskarne derifrån, hvilket dock misslyckades, likasom ett dylikt försök af danska flottan vid Ystad.
När, efter den engelska flottans afsegling, Carl Gustaf fann sig öfvergifven af den enda vänskapliga makt, af hvilken han haft något understöd, ehuru visserligen icke på långt när i den omfattning han hoppats, vände han sig i stället till Holland, som i sjelfva verket var hans farligaste fiende. Den 27 Augusti skickade han Peter Julius Coijet till Haag, med ett förslag till förlikning med Holland, som skulle lockas härtill medelst löften, hvilka skulle stegras i den mån holländarne visade sig mindre medgörlige. Såsom säkerhet för ett lån af 2 millioner skulle han erbjuda Wensyssel på Jutland och Nyborg på Fyen, eller ock Island och vissa hamnar i Norge. Ville Holland lemna konungen fria händer att antingen sjelf behålla Danmark eller dela det med andra, så skulle han efter hvarandra erbjuda Oldenburg, Glückstadt, Fyen jemte tullfrihet i sundet och handelsfrihet inom Sverige. Hvad konungen ville vinna var Norge, så att den skandinaviska halfön blefve ett helt, samt Kroneborg för att beherska Öresund. För Holland så väl som för England var det emellertid af väsentlig vigt, att sundet ej kunde stängas af svenskarna, likasom äfven Norges besittning antogs komma att göra Sverige till en så stark sjömakt, att de båda öfriga icke ville hafva en sådan medtäflare, hvarföre man ock i Holland visade lika liten benägenhet för Carl Gustafs delningsförslag som förut i England.
Carl Gustaf fick emellertid snart nog erfara följderna af denna Hollands obenägenhet att gå hans önskningar till mötes. Sedan de förenade österrikiska, brandenburgska och polska härarne, som förut stått i Holstein, Sleswig och Jutland, till större delen öfvergått till svenska Pomern, hade Wrangel fått befallning att från Fyen afgå dit med förstärkning och der taga öfverbefälet öfver de svenska stridskrafterna, hvarefter pfaltzgrefven Philip af Sulzbach fått öfverbefälet öfver de 5,000 man svenska trupper, som ännu stodo qvar å Fyen. Nu ansågs den förut försökta, men då misslyckade landstigningen på denna ö kunna verkställas med bättre hopp om framgång. Den 27 September gick Ruyter med holländska flottan från sundet söderut, utan att man ännu den 13 Oktober visste i svenska lägret hvart han ämnade sig. Konungen begaf sig till Nykiöbing på Falster för att vara Pomern närmare, i händelse det var dit den holländska flottan ämnade taga kosan. Men i slutet af Oktober seglade Ruyter till Kiel, der han tog 1,500 man danskar under general Hans Schacks befäl ombord, så att han, inberäknadt sina 2,500 holländare, nu förde 4,000 man landstigningstrnpper, med hvilka han gick till Stora Belt och gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
