Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikets inre styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Betrakta vi nu den inverkan de inre så väl som de yttre förhållandena under Carl Gustafs regering utöfvade på de särskilda samhällsklasserna, så finna vi adeln i det närmaste oförändrad både till antal och samhällsställning. Carl Gustaf var ej frikostig med adliga värdigheters utdelande. Han utnämnde ingen enda grefve eller friherre och blott 14 adelsmän, af hvilka några allenast erhöllo bekräftelse på förut innehafdt adelskap. Samma ställning emellan konungamakten och de ofrälse stånden, adeln intagit under förmyndarestyrelsen och under Christinas regering, bibehöll den äfven under Carl Gustafs; men den hade nu ingått ett slags förbund med den förra för att skydda sig mot de senares reduktionsförslag och andra försök till inskränkning i adelns rättigheter. En följd af denna sammanjemkning var, att konungen åtnöjde sig med fjerdeparts-räfsten, i stället att genomdrifva strängare reduktions-åtgärder, samt att adeln afstod från alla vidare försök till ingrepp i konungamakten och äfven villigt underkastade sig ökade skattebördor for krigets förande, af hvilket adeln för öfrigt hade dels omedelbara fördelar, såsom innehafvare af alla de högre befälsplatserna, dels den medelbara, att folkets uppmärksamhet derigenom drogs från reduktionen.
Äfven högadeln, som i allmänhet varit afvogt sinnad mot Carl Gustaf före hans uppstigande på tronen, slöt sig troget till honom såsom konung. Högadelns främste män, Per Brahe, Erik Oxenstierna, Magnus Gabriel De la Gardie, Carl Gustaf Wrangel, m. fl., stodo i det närmaste förhållande till konungen och intet spår finnes, att förtroendet och det goda förståndet å någondera sidan blifvit rubbadt, ty äfven de föga nådiga skrifvelser, De la Gardie icke så sällan fick mottaga från sin kunglige svåger, medförde ingen rubbning i det goda förståndet mellan båda. Per Brahe var under konungens frånvaro stäld i spetsen för den inre styrelsen, och en mängd handlingar från denna tid vittna huru högt konungen värderade honom och äfven huru väl han förtjenade konungens förtroende. Erik Oxenstierna var icke allenast konungens förtrognaste rådgifvare, hvilken han meddelade alla sina vidt omfattande planer, utan mellan båda rådde äfven en verklig vänskap, påminnande om det vackra förhållandet mellan Gustaf Adolf och Erik Oxenstiernas store fader, hvars länge visade köld mot Carl Gustaf hos sonen öfvergått till en motsatt känsla af varm tillgifvenhet och beundran. Carl Gustaf Wrangel behöll konungen i sin närhet, så ofta det lät sig göra, hade i honom sin främste rådgifvare i alla frågor, som rörde krigsväsendet, samt anförtrodde alltid åt honom de vigtigaste krigsföretag, dem han sjelf var förhindrad att utföra. Andra framstående medlemmar af högadeln innehade de vigtigaste platserna både inom hären och den inre styrelsen.
Högadeln gick också nu åter främst i uppoffringar för fäderneslandet. Per Brahe, Gabriel och Erik Oxenstierna m. fl. af högadelns främste män föregingo de öfrige med sitt exempel i detta hänseende. När drottning Hedvig Eleonora under hösten 1656 skulle besöka sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
