Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nyvunna landskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underhafvande, som bodde i samma socken der den var belägen och till den gjorde dagligt arbete, voro från urminnes tider fria från alla utlagor till kronan. Med adelns sätesgårdar var ofta, dock ej alltid, förenad patronatsrätt inom den församling, der sätesgården var belägen, I sådant fall egde sätesgårdens innehafvare icke allenast att tillsätta kyrkoherde i församlingen, utan äfven att uppbära hela krono- och kyrkotionden, mot skyldighet att underhålla kyrkan. Adligt gods förverkades endast, derest egaren förde afvog sköld mot fäderneslandet, och det förverkade godset fick ej indragas till kronan, utan skulle försäljas till annan adelsman. Hvarken konungen eller någon medlem af det kungliga huset fick köpa adlig jordegendom. Å andra sidan fick adeln ej utan kungligt tillstånd köpa fritt bondehemman eller skattejord. Förpantade eller ärfda frälsegods fingo ej längre än år och dag besittas af ofrälse; derefter skulle godsen säljas till frälseman och icke hemfalla till kronan. Gifte sig adelsman med ofri qvinna, voro barnen icke berättigade till något jordagods eller att bära adligt namn och vapen. Adeln var förbunden att i krig tjena konungen med häst, harnesk och eget lif, inomlands på egen kost, men utomlands för sold. Om någon sutte hemma utan lof och förfall, skulle konungen och riksrådet döma deröfver. Skedde det tredje gången, måste adelsmannen köpa sig frälse af konungen. I krig fångna adelsmän utlöstes af kronan.
Det var således ganska omfattande rättigheter, som innehades af adeln i de till Sverige afträdda landskapen. När de kommo under svensk lydnad, försäkrades de särskilda stånden om sina förra rättigheter, hvarvid dock gjordes det tillägg, att dessa rättigheter ej finge vara stridande mot Sveriges fundamentallagar. Vid underhandlingarna efter roskildska freden begärde derföre de danska ombuden en närmare förklaring öfver hvad som förstods med dessa »fundamentallagar», men de svenska funno betänkligt att meddela en sådan förklaring – »det varder sig väl visande, när man närmare kommer in i den handeln.»
Den politiska makt, som åtföljde rättigheten att insätta medlemmar i danska riksrådet, försvann för adeln i dessa landskap, när de kommo under svenskt välde, och under flera mansåldrar stängde svenska regeringens misstroende mot undersåtar, som ansågos vara alltför mycket fästade vid de förra förhållandena, för dem vägen till de högre embetena i Sverige. De voro under tiden endast rike godsegare, och de fleste mera framstående af denna adels medlemmar hade ock stannat eller öfvergått till andra sidan sundet. Flera svårigheter mötte ock å adelns sida vid ordnandet af de nya så väl krigs- som skatteväsendet, men genom en väl afvägd förening af kraft och foglighet förstod den svenske generalguvernören Stenbock att efter hand ställe allt till rätta.
Presterskapet i de afträdda landskapen tycktes bättre än adeln finna sig i de nya förhållandena. När Carl Gustaf efter freden i Roskild landsteg i Helsingborg, var biskopen i Lund Peter Vinstrup, med en stor del af skånska presterskapet, honom der till mötes och blef särdeles väl mottagen. Sedan han och det öfriga skånska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
