- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjette bandet. Carl X Gustaf. Carl XI /
264

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustafs samtida: Konungahuset

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skicklighet, hvarföre Carl Gustaf gaf honom öfverbefälet öfver de i Preussen qvarlemnade trupperna, när han sjelf under sommaren 1657 tågade mot Danmark.

Det dröjde likväl icke länge, innan hertigens förfarande väckte missnöje och framkallade åtskilliga smygskrifter, som allvarsamt klandrade flera af hans tillgöranden. Hertigen ålade då riksrådet Lorens von der Linde, som var närmast honom i befälet, att taga reda på författarne till dessa skrifter och då detta icke lyckades, vände sig hertigens förbittring mot von der Linde sjelf. Denne beklagade sig häröfver i flera bref till hertigen, hvilken han förehöll, att hertigen höll honom i okunnighet om hvad som rörde deras gemensamma uppdrag samt vid alla tillfällen visade uppenbar motvilja mot honom, talade högt om hans fel och utfor mot honom i bittra beskyllningar. »Jag har ofta klagat», heter det vidare, »och eders furstliga nåde måste förlåta mig det, men jag klagar ännu och beklagar, att eders nåde är så benägen till misstankar och till att fara ut mot sina medmenniskor i hårda omdömen, hvilka ej kunna bevisas. Dessa misstankar och beskyllningar stifta mycket ondt och alla, som äro kring eders nåde, få deraf ofta och oskyldigt lida, så att till slut ingen hederlig karl kan der stanna qvar. Jag säger för sanning: kan ej eders fursteliga nåde komma öfverens med mig, så går det ej heller med någon annan. Också ligger redan eders nåde i träta med andra härvarande personer, hvilka jag dock anser för hederliga och bra män. För Guds skull, var öfvertygad, att jag menar väl, och lägg bort de orättvisa misstankar och bittra beskyllningar, med hvilka eders nåde plågar och förföljer sin nästa.» Ett slags försoning blef visserligen tillvägabragt, men hertigen var fortfarande missnöjd, och då ställningen i Preussen blef mera hotande samt konungen äfven ogillade några af hertigens åtgärder, blef denne stött och ville genast lemna sitt befäl; men konungen ålade honom att stanna qvar, emedan hans bortresa skulle väcka oro hos soldaterne. Hertigen lemnade likväl hären, utan att dertill hafva fått tillstånd, hvaröfver konungen blef mycket uppbragt och gaf honom en ganska allvarsam tillrättavisning samt försatte honom tills vidare ur all verksamhet.

Detta skedde i Augusti 1659, och brytningen mellan bröderne fortfor till dess Carl Gustaf under sin sista sjukdom utnämnde brodern till riksmarsk och med detsamma till en af medlemmarne i regeringen under sin sons minderårighet. Redan vid förra riksmarsken Gustaf Horns frånfälle hade konungen yttrat sin afsigt att göra hertigen till Horns efterträdare, tilläggande: »Han är ej att lita på; men med drotsen öfver sig samt amiral, kansler och skattmästare under sig, förmår han, stängd emellan dem, ingenting ondt åstadkomma.» I berättelsen om förmyndarestyrelsen efter Carl Gustafs död skola vi återkomma till Adolf Johan[1].

*




[1] Jfr Fryxell, Berättelser: XI: 7-11; XIII: 1-6.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:45:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/6/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free